2014-04-07

Ledsen vän

I helgen pratade jag med en vän om hur hon har "mått senaste tiden". Den där typen av samtal brukar ju variera i oändlighet, med lite tur så har ens vänner mått bra och haft kul, varit kreativa och fått saker gjorda. Men alla har inte tur. Den här vännen hade mått dåligt, börjat medicinera igen och legat hemma två veckor i sträck, kommit upp ur sängen till slut för att sedan hamna där igen. Hon har en skitperiod. Vi pratade ett tag om hur hon haft det, hur det har känts att sätta in medicin igen, vilka biverkningar hon märkt av. Om mardrömmarna som kommer i början. Om hur man förhåller sig till omvärlden när man är sjuk på det viset, vad man ska säga till andra som frågar varför man är borta så mycket. Jag berättade om julfesten förra året där en kille kom fram till mig och sa Det var längesen man såg dig?! Du är inte här så ofta. Vad har du att göra på dagarna som är så viktigt att du inte är här? och jag var inte redo för den frågan då så jag visste inte vad jag skulle svara.

Och det här med att jag själv efter så lång tid fortfarande inte kan ge henne svar eller tröst. Det finns liksom inget jag kan säga för att hon ska klara av det här lättare mer än att visa att jag fattar? Och att jag inte är rädd för det hon säger. Jag tror att det var detta som var så bekämmande för mig. Insikten för mig att man jämt är så jävla ensam i det sjuka? Det hjälper liksom inte att veta att man "inte är ensam", för man är ensam där och då i det. Att jag inte kan erbjuda henne något trots att jag känner igen varenda grej hon nämner och när hon nämner de ser jag framför mig hur jag själv bara låg där och att det var det enda som existerade då.

/WG

1 kommentar:

  1. Jag tycker det låter som att du gör det bästa av situationen, det går typ inte att göra så mycket mer än att finnas där, visa att man känner igen (dock ej överdrivet, inte om det var jag iaf.....) & sedan det du skriver - att inte vara/bli rädd. Men ah, frustrerande känsla/sits det där.

    SvaraRadera