2014-04-29

Kropp & Själ ang SSRI/SNRI


Hallå alla kvacksalvare. Jag har mått jättebra senaste dagarna! Det är vansinnigt härligt. Njuter av det fina vädret istället för att stressas av det, kommer upp i tid på morgonen trots att jag är ledig, orkar umgås med folk och orkar städa mitt hem så att det inte gror igen. Ta i trä ta i trä.

Nå, nog om mig så att säga, jag sitter i skrivande stund och lyssnar på dagens avsnitt av kropp & själ i P1 som idag går under underrubriken "piller mot allt". Kanske anar ni vad det handlar om redan. Psykisk ohälsa och depression har blivit en folksjukdom, SSRI och SNRI skrivs ut på löpande band och blir allt vanligare bland unga. Det finns alltså en gobbe som hävdar att hjärnan "vänjer sig" vid dessa preparat och att det därigenom blir svåra att klara sig utan och att det ökar återfallsrisken. Dvs, gör antidepressiva mediciner och vissa diagnoser oss i själva verket sjukare? Paus för skeptiskt höjda ögonbryn.

Länk till programmet Här.

Jaha jag sitter och dricker kaffe och lyssnar på programmet nu. Så jag skriver lite här samtidigt när det kommer någon tanke. Detta är alltså en disclaimer att texten kan bli lite ryckig.

Programmet väcker frågan gällande huruvida depressionsdiagnoser blir vanligare i takt med att "det blir allt svårare att passa in i normen", dvs att normen blivit snävare. Att allt som inte är välfungerande, 8 timmars arbetsdag, happy go lucky etc helt enkelt blivit sjukt. Typ, normala beteenden klassificeras ofta som psykiska sjukdomar. Att det kan vara klokt att kalla tillståndet för "kris och sorg" i vissa fall i stället för depression för att det kan vara kontraproduktivt för patienten, att patienten känner sig ännu sjukare av att få den "domen" på sig och att även medicinen kan göra patienten sjukare. Oj mycket citationstecken nu, skitsamma. Det finns en genomgående tes i hela programmet att "läkare är för snabba med att skriva ut tabletter", typ att patienten skulle behöva "prata med någon" snarare än att det alltid handlar om ett sjukdomstillstånd.

Jag har väldigt blandade känslor när jag lyssnar på detta. Kan säga att hade jag inte börjat med SSRI så hade jag utan att överdriva troligtvis varit död nu. Är ingen hyllare av det märkliga lite lätt zombieliknande tillstånd de kan försätta en i, alltså att topparna (liksom dalarna) blir ganska utjämnade, men hellre trög än död så att säga. Nå, programmet handlar inte om huruvida ssri/snri fungerar som "quick fix", utan främst hur effektiva de är i längden och hur återfallsrisken ser ut. Klart att man var rätt när man började med tabletter att det skulle bli ett beroende, att det skulle vara omöjligt att klara sig utan och att man skulle få typ helt cp utsättningssymptom och falla tillbaka i någon konstig skit. Nå, kanske inte helt relevanta farhågor visar det sig. Eller det där med utsättningssymptomen har jag inget att säga om pga äter fortfarande mina cymbalta dag ut och dag in.

Någon annan som har lyssnat och har tankar? Alltså det är ett himla intressant program, oavsett om man är en brukare av antidepressiva eller ej. Märker också att jag helt koko hamnar i någon cp försvarsposition när jag lyssnar?! Typ som att jag gjort något fel, att någon ska komma och rycka min diagnos ur händerna på mig och säga NEJNEJ, du var bara nedstämd, byt jobb bara! Du behöver inga tabletter för du var aldrig sjuk. Hehe en irrationell rädsla. Eller?

PS fy fan vad sjukt det är att det fortfarande finns fölk som kallar SSRI för "lyckopiller"?! Haha så deppigt. :((
/WERKIN' GIRL

2 kommentarer:

  1. Jag jobbar inom fältet och skriver alltså ut dessa "lyckopiller" varför jag är jävig, men tycker att det är intressant. Vi vet ju inte helt hur antidepressiva fungerar (utöver att de höjer signalsubstanserna i fråga och ytterligare teoribildning kring det) och kan då inte heller veta med säkerhet vilka långtidskonsekvenser de har. Dock borde allvarliga sådana ha upptäckts, just med tanke på hur många som tar dem, och har tagit dem, över en utvärderbar tid nu. Jag kan tycka att det ibland skrivs ut för lättvindigt, men samtidigt, vad har vi för alternativ när det inte handlar om kris eller sorg utan en reell depression. Särskilt i de fall av depression som är så djupa att samtalsterapi inte är ett alternativ eftersom den kognitiva hämningen är för allvarlig. Ska en då säga: "Ja men ta livet av dig hörru, för kanske att du behöver ta Cymbalta hela livet annars!". Ja, viss överdrift där men ändå. Vilka är alternativen? Samtidigt, en viktig diskussion och forskning som bör föras framåt.

    SvaraRadera
  2. Jag har ätit antidepp, sertralin, i två år. Jag tänker iaf såhär. Jag som du, hade nog ej funnits här utan pillrena. Vi är då två exempel på att pillrena "hjälpt" två personer, iaf att leva längre. Men om nu dessa piller även skulle göra att återfallsrisken ökar, som att återfallsrisken inte gjort det utan pillrena??? Om man haft en depression är återfallsrisken redan hög. Visst, antidepressiv medicin kanske skrivs ut i för hög grad. Men jämfört med.. vadå tidigare? När ingen annan hjälp erbjuds kanske det är bra att det iaf finns medicin som hjälper för dom som verkligen behöver. Visst ej en perfekt lösning men vafan, för mig som lågavlönad kvinna är typ allmänsjukvården och därav antidepressiva den enda lösning jag kan se. För jag lägger fan hellre pengarna på snus och öl än att prova tills jag hittar rätt psykolog, för sådär massa pengar per gång. Kanske är det så krasst att när man kan tjäna pengar på människor som annars dött gör man det. Men jag tror att det snarare är synen på psykisk sjukdom som i hög grad är ett "kvinnoproblem" och därav behandlas så. Rösta f!

    SvaraRadera