2014-04-25

Ett stort steg för mig, ett litet steg för... alla andra :(

Gud, nu när jag har skrivit rubriken känner jag att jag fan inte orkar skriva detta... aaaahhhh. Jaja jag gör det lite kort ändå för att ge mig själv någon typ av icke-emoboost. (egoboost??)

Ok. Så vi har samlats här idag för att prata om att ta sig över hinder. Nu menar jag små hinder, så kallade vardagshinder. Dagens vardagshinder var att ta mig till skolan för att konfrontera 1) en lärare som är på mig och undrar var fan jag håller hus, och 2) facea det faktum att jag faktiskt aldrig är där och plocka ihop mina små ganska sällan använda pinaler som ligger utströdda på min arbetsplats på ett sätt som kan få folk att tro att jag är där ofta. Och nu slutar jag snart. Faktiskt himla ledsamt.

Idag mådde jag inte bra. Inte igår heller. Men jag hade beslutat att det skulle ske idag, till så att säga "varje pris". Kunde inte äta men drack en kopp kaffe och tre glas vatten. Sminkade mig jättelänge. Det är ett sätt för mig att lugna nerverna som jag inser i själva verket är ganska kontraproduktivt. Fick en flipp och lockade håret (?!) för att sedan borsta ut det och sätta upp den i en ganska oansenlig ful knut.

Sedan tog jag itu med två telefonsamtal. Det ena var till min lärare. Förr brukade hon ringa då och då och med en allvarsam skrämmande ton ifrågasätta min frånvaro etc, men det var längesedan nu, hon har faktiskt inte hört av sig på en månad, och ingen annan från skolan heller för den delen. Detta har gjort mig ganska nere. En trist känsla av att jag inte betyder ett skit för någon alls har infunnit sig. Nu föll det sig dock så att hon ringde mig just idag, på morgonen, samtidigt som jag satt upptryckt i soffan och nojade över dagen. Jag svarade inte såklart, men beslutade mig för att ringa upp - dvs ta itu med det första samtalet. Hon svarade inte. Anspänningen kring detta ringande fick mig att typ kasta mig ut i det okända och besvara ytterligare ett samtal som kunde riskera att störa min ganska sköra sinnesrobalans, nämligen till min far. Att prata med honom tenderar att få mig att känna mig som oälskad skit, även om samtalet handlar om något trevligt. Så var det även denna gång, då han tre (tre!!!) gånger ignorerade att jag sade att jag inte mådde bra. Och då menar jag inte att jag sa att jag inte mådde bra, utan att jag hade varit 1) "rätt nere" 2) "väldigt deppig" och 3)"bara legat inne med persinennen nere" (kul att man drivs till att ta till den typen av klichéer :((( ) Jaha, medan vi pratade började det rinna tårar ur mina ögon men mitt tonfall förblev oförändrat då jag ju vet att det är mycket viktigt att ej visa svaghet inför honom.

Jaha så jag var inte i mitt bästa skick alltså. Jag tänkte en del på döden, på att jag ville .. lägga mig ner? Sån extrem brist på fantasi nu för tiden när jag mår skit. Men så går det till i den lille skallen, man har blivit gammal och slö.

Nu kommer vi till poängen. Jag gick ändå. Och det gick bra. Ingen var dum. Solen sken. Jag betedde mig inte cp. Jag lyckades få en hel del uträttat. Den enda lite större nackdelen var att jag hittade två extremt hopskrumpna och ganska mögliga avokados på mitt skrivbord som jag lagt där för en evighet sedan och som TOTALT avslöjat mig i fråga om min frånvaro (vem arbetar i närheten av skitmögliga avokados) Jag lyckades att inte ljuga när en klasskompis frågade var jag har hållit hus så mycket. Det kändes skönt. Och nu har jag delat denna lilla... boost... med er.

Det var allt.
Godnatt hörrni.
/WG

1 kommentar:

  1. det var riktigt bra gjort! jag lyckades ringa till en okänd person och sedan åka och träffa den i dens lägenhet (som jag ska hyra). instinkten var förstås att försvinna från jordens yta, fly på något sätt, men det gick och det var som vanligt när man tar tag i sånt där en jävla lättnad efteråt.
    det är hemskt att pappor, som borde vara såna som verkligen bryr sig om hur man mår, får en att känna sig så jävla oönskad. :(

    SvaraRadera