2014-04-14

Det blev ingen emobaby

Ja hej alla

Tänkte skriva ett distanserat och roligt inlägg kring det som hänt i mitt liv senaste veckan men jag inser nu att jag faktiskt inte kan. Jag är så ledsen och trött. Jag skriver så får vi se helt enkelt

Förra tisdagen så kände jag mig så konstig. Jag var liksom rapig och illamående och allmänt seg. De senaste tre veckorna har jag skrutit för min omgivning om hur bra sömnrytm jag har fått. Att jag somnar samma sekund som jag lägger huvudet på kudden. Har dragit slutsatsen att det är en belöning för mina prövningar och en konsekvens av min goda karaktär. Jag noterade även att min mens gått 8 dagar över tiden.

Dagen därpå köpte jag ett graviditetstest och kissade på den förhatliga lilla stickan på en toalett på skolan. Ett litet litet litet ljusrosa streck uppenbarade sig. Dvs: ingen slutsats kunde dras. Köpte ett till test, kissade på det. Det var ett sånt därnt 99,9 % säkert redan samma dag som mensen borde dykt upp, detta var BIM (familjelivsslang för Beräknad IckeMens, dvs dan när man borde fått mens) + 9 och det visade "Inte gravid" på den digitala skärmen. En märklig känsla av besvikelse och att luften gick ur mig följde.

Morgonen därpå gjorde jag ett tredje test. Detta var positivt. Och ni som vet detta vet ju att ett positivt test slår ut alla negativa. Jaha. Jag var gravid. Jag är gravid. Min första känsla var typ lättnad och glädje. Jag skrattade för mig själv, visade för min kille som sa "det här är stort" och så skrattade vi nervöst ihop. Sedan grät jag av glädje tror jag. Glädje och skräck typ. Jag speglade mig och fantiserade om magen. Jag tänkte på hur vår lägenhet skulle vara och hur ljuvligt det skulle vara att bara gosa in sig i den och motta lyckönskningar och blommor och krama den lilla mjuka bebin.Träffade WG och fnissade och var allmänt inställd på att behålla barnet. Bokade till och med tid på MVC.

Min kille verkade inte lika lycklig. Han sa inte så mycket. Samma kväll som jag fick veta att jag var gravid var han ute halva natten .Det  behöver inte betyda något, men för mig fick det enorm betydelse.Han var "rädd". För sin karriär, för sin frihet, för att behöva leva småbarnsliv. Jag tänkte att han var tvungen att själv fatta ett beslut men var pressad av att ha en bebis (som förvisso är en cellklump på 5 mm) i magen som jag inte kunde knyta an till alternativt förskjuta innan han hade fattat sitt beslut. För en sak visste jag: om det ska bli nån bejbi så måste han vara med. Det går inte att leva på 180 kr/dag före skatt.

Fredag kväll gick vi promenad i gamla stan.  Jag kände mig väldigt gravid men kände mig tvungen att prata om bebin som "OM det blir nån bebis" fast jag på egen hand tänkte att det är klart att det blir en bebis. Fick plötsligt panik vid tanken på att få barn. När min mamma fyllde 25 åkte hon och mormor till Rom en helg. Vi har bestämt att vi ska göra samma sak i höst, men insåg att jag skulle vara i typ vecka 37 när Romresan var planerad. Jag grät förtvivlat över att jag förbrukat min rätt att vara barn och att romresan var ute ur bilden.

Min kille var fortfarande velig. Jag älskar honom men detta har han inte skött snyggt. Han har gett mig konstiga förhoppningar, sedan grusat dom, sen gett mig förhoppningar igen osv osv. Ni som ej varit gravida (OJ OJ OJ vad jag är rik på livserfarenhet nu) kanske tror att man är som vanligt fast med en bejbi i  magen. Detta är inte sant. Man har en bejbi i magen, DESSUTOM kapas ens hjärna av en obehaglig Ja Till Livet-predikant med borderline. Jag har gråtit så mycket den här helgen. Jag är normalt sett en kompetent och realistisk individ. Alltså de senaste fem dagarna... Jag vet inte vad jag ska skriva. Det är som att en urmoder som går evolutionens ärenden har hoppat in i mitt huvud. Så fort min kille sagt något som verkat suspekt (typ "jag drömmer om att köpa en stuga i italien") så har denna galna urmoder helt fackat ur och ba "STUGA I ITALIEN!?!?! VAD HÄNDER MED BEBIN?! SKA VI BO I EN TREDJEHANDSLÄGENHET HEMMA OCH HA EN STUGA I ITALIEN!!!!!???????" (ok även i nyktert tillstånd är en stuga i italien inte så jävla smart men ändå). Denna helg har jag gråtit så mycket att jag borde blivit dehydrerad.

Jag har varit så glad för det här. Men min killes reaktioner har helt och hållet tagit bort glädjen. Han läser denna blogg och jag vill inte vara skoningslös men det är så. Hade han varit lika glad som mig hade vi behållt barnet. Men han blev inte glad utan rädd. Och det gjorde att jag blev rädd. Och stundom hatisk mot honom. Jag har sagt så elaka saker så hälften kunde va nog. För några timmar sen hade urmodern ännu ett utbrott. Men sen tog jag makten över min hjärna och kunde konstatera följande:

1. Jag har varit orolig för att vara infertil. Nu vet jag att jag inte är det. Jag gör en abort och när det är dags att skaffa barn igen finns mycket goda chanser att bli gravida igen.
2. Anledningen till att jag sörjt detta så oerhört är att ett barn blir en "genväg" till ett vuxenliv som jag vill leva. Jag är trött på att vara fattig och bo i korridor. Att göra abort innebär att möjligheten till detta livet försvinner.
3. Detta är extremt mycket kopplat till möjligheten att få en lägenhet. Om vi skaffat barn hade vi nämligen fått förtur i kön. Detta låter extremt banalt men detta med bostad har blivit så känsligt för mig eftersom jag flyttat runt som en galning.
4. Jag är så glad för min kille. Och blev rädd att om jag skulle fatta beslutet att göra abort så skulle jag inte kunna vara ihop med honom för att han "pressat" mig till det. Men vår relation kan säkert hantera det.
5. Att göra abort i v 7 är typ som att få mens. Alltså jag har säkert varit i vecka 7 innan och fått missfall utan att ens märka det. Det finns liksom inga moraliska betänkligheter kring detta att "ta bort ett liv" osv.

DVS. På en sekund försvann den där urmodern och jag fattade beslutet att jag ville göra abort. Jag är lite ledsen över det. Ledsen över att min kille och jag har bråkat så mycket och för att jag sagt så hemska saker. Och ledsen för att bostadssitutionen i Stockholm är så sjuk att man kan tänka sig att skaffa barn för att få en lägenhet. Och ledsen för att det är omöjligt ekonomiskt att skaffa barn som student.Mest ledsen blev jag nog över att jag alltid måste vidare för att hitta mening i tillvaron.

Men i ärlighetens namn vill jag inte ha en bebis. Och det kan jag skriva utan att vara ledsen. Jag vill inte ha några bebisar nu.

Så jag tog en cigg och en öl för att inte den otäcka urmodern skulle komma tillbaka och facka med min upplysta feministhjärna igen. Den 7 dec när jag egentligen borde ligga i sjuka fluffyplågor ska jag ta en massage och få oralsex av min snubbe. Men alltså tjejer akta er för att bli gravida!! På en sekund kommer generationer av kvinnofällor alla smälla igen framför er ovetande nos. Och ni kommer be om det. Min kloka vän skrev i ett sms "Patriarkatet och evolutionen sitter liksom i samma båt. Och det är vi som ror" vet inte om det gav er något men jag blev iaf stärkt.

Nu ska jag gå in på familjeliv. Skoja. Jag ska äta ost och njuta av ännu en patriarkal institution: top model

Pussar och kramar från Queen Of The Najt



1 kommentar:

  1. Ååååååååååååååååååååååååååååååå.
    Iaf skönt att veta att en inte är infertil... kände jag efteråt. Men fan asså den där urmodern är stark när hon kickar in.

    SvaraRadera