2014-03-10

Vurma för naturen

Hej loosers

Jaha jag lyssnade på senaste avsnittet av en varg söker sin pod och då pratade caroline ringskog ferrada-noli om att hon är trött på att vara svenne och trött på indie och på naturen, närmare bestämt trött på att typ vurma för svenska djur som bävrar etc. Jag kom att tänka på att det fanns en tid i mitt och mina närmaste vänners liv där vi vurmade så jävla mycket för naturen? Detta inträffade någon gång när vi var runt tjugoett och vi var less på att bo i Stockholm och gå på klubb och mingla med andra barn till akademiker/kulturarbetare av olika slag. Jag vet nu i efterhand att jag var jättedeppig under den här perioden men det fattade jag inte riktigt då. Det var innan jag började fantisera om döden varje dag men i någon slags upptrappning till konstant panik över min egen otillräcklighet.

Vårt vurmande för naturen kunde se ut ungefär så här:
Jag vill åka ut till en ö och bara plocka svamp och så kan vi elda i öppna spisen och bo där, vi kan skriva och måla, vi kan äntligen bli sunda. Jag ska promenera i skogen varje dag och när det blir varmare ska vi bada och äta frukost på klipporna vid vattnet. Det ska inte finnas någon täckning på mobilen och vi ska inte ha internet, vi ska bara vara där och tänka och skapa och träna. 

Alltså, det var den enda vägen ut jag kunde se just då. Ibland fortfarande. Den enda vägen till stillhet och ro alltså. En av våra kompisar gjorde detta också och han har liksom inte slutat på på en ö och plocka svamp ännu. Jag sitter fortfarande fast i ett tänk som är ungefär jag skulle kunna vara lycklig i naturen. jag skulle kunna vara lycklig om allting inte gick så snabbt. jag skulle vara lycklig om jag fick se något annat vilket bland annat fört mig till att det enda jag målar (ja det är ju det jag "håller på med" på dagarna) är luddiga motiv från mina vistelser i västerbotten om somrarna. Gubbar i alla tider har ju gjort detta, åkt ut till en stuga och "skapat" i sin ensamhet, det är inte precis något nytt det här med dragningen till det enkla etc och tanken på att det skulle kunna rädda ens vilsna själ och ge en ro. Men som med allt annat i den åldern vi var i då upplevde jag att vår önskan om asketliv if you will var så pass unik att den liksom definierade mig. Det om något är väl en livslögn?! Jag bor ju inte i den där stugan i västerbotten. Jag sitter mest här i min lägenhet på södermalm i stockholm och fantiserar om att odla och skörda och drömma och att det ska vara tyst på det där sättet jag bara upplever att det är där. Måste nog släppa detta!? Liksom övertron på att "om jag bara får ta det lite lugnt kommer jag att må bra igen". Det är inte sant heller. Det som är sant är att ju mer saker jag gör och ju oftare jag gör dom desto lättare kommer livet att bli. Livet händer inte i det här rummet eller på en veranda vid en bunke rabarber som ska bli paj.

Slut på tanke
/WERKIN' GIRL

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar