2014-03-05

Att känna sig som en nolla

Ho ho alla

Idag har jag varit lite besviken på mig själv. Jag började veckan med att gala "denna veckan är det HUNDRA procents närvaro!!!" till min skolkande kurskamrat. Jag skulle vara på operation och lära mig om narkos. Två dagar gick bra, men sen.. Jag vet inte, luften gick ur mig. Igår kväll hade jag bultande ensidig huvudvärk och grät i säkert en halvtimme för att en karaktärs öde i lost påminde om min pappa. Det var liksom inte ett adekvat emotionellt svar. 

Idag har jag funderat lite på det där. Jag har haft ett ganska stort antal veckor på olika avdelningar nu. Ett betydande andel av dessa har gjort mig helt slut och ledsen. Jag får huvudvärk, blir gråtig och skolkar. Och då blir jag alltid besviken på mig själv för att jag är så slapp och usel. Men det kanske inte handlar om det. 

Jag är säker på att jag kommer bli en bra doktor. Jag är smart, har bra minne, tänker systematiskt och logiskt. Jag är exeptionellt bra på att prata med patienterna (hehe) och jag är effektiv och får saker gjorda. Om jag är på g liksom. Men om det blir skevt är jag kass: jag blir blyg, virrig och rädd. Jag gör fel på saker jag egentligen kan. Jag vågar inte ta plats och känner mig inte trygg.

Så nu har jag tänkt lite på vilka avdelningar och ställen som det funkat bra på. Det har varit på vårdcentral eller på avdelningar där patienterna varit lite halvsjuka. Infektionsakuten och avd var bra. Och hudmottagning älskade jag. Men resten: akuten, MIVA, operation. Alltså det går inte. Jag mår så dåligt av det. Jag hatar att se patienter som är rädda och ledsna och i underläge. Jag vill att de ska ha sina vanliga kläder och inte en sjukhussärk. Jag vill inte att de ska vara nedsövda och att man trycker ned saker i deras hals. Det går inte för mig då! Jag blir liksom patienten och helt plötsligt känner jag mig utsatt och ledsen. 

Så idag har jag skolkat. Jag ska nog skolka imorron också. Men jag är så trött på att såhär lite ska rubba mig. Jaja vanligt blaj från mig adjö /QotN 

6 kommentarer:

  1. Alltså lite å lite. Det du får se och vara med om på operation/akuten skulle klassas rakt av som traumatisk upplevelse för gemene man. Ok att du som doktor måste palla mer gore än basic medmänniska men du är ju en nybörjare!!! Jag är så impad och peppad av att du snart är läkare. Pussss

    SvaraRadera
  2. Alltså guuud, jag har försökt formulera en liten oskyldig kommentar, som hur jag än gör låter helt spydig & dissig, haha. Så är det ju ej! Here goes;

    Många läkare jag träffat har känts helt emotionellt retarderade, de har haft fakta & kunnat det praktiska, men varit helt...kalla typ? Men det är kanske nåt man lär sig? Att man ska fokusera på sjukdomen/behandlingen & undvika att involvera känslor i det hela? Jag uppfattar dig som ganska tvärtom (emoblogg t.ex, hehe) där, dvs känslomässigt närvarande/lyhörd, isf är det klart det blir jobbig att se människor lida, osv!!

    Just det, hehe, det var typ min första fråga egentligen (har suttit & trixat med denna kommentar i eeeh, 1-2h? Hej tjack, hehe); Kommer du vara i närheten av psyk i din utbildning? Vad skaru bli i slutändan?

    Coolt att bli doktor iaf! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej lilla tjackis! Jag vet faktiskt inte. Jag har kursare som är jätteduktiga och härliga och som är bra med patienterna och som dessutom klarar av all sjukdom utan att må dåligt. Och det är ju jättebra för dom! Tror dessvärre inte att jag som emo har en "fördel" för att jag känner så mycket. Eller kanske, eftersom att jag ofta tänker som patient i mötet med patienter så kanske det gör att jag är bättre på att förmedla information osv. Jag vet inte, det är ju ingen tävling. Nästa termin är det psyk!! Ska bli spännande + att jag kommer äga. Hehe. Men man träffar lite psykpatienter varstans ju. Och många med missbruk och så. Jag funderar på allmänmedicin, alltså husläkare, eller hud. Mest hud. Då får man träffa alla!! Små bebisar med eksem och teens med acne och gamlingar med tumörer och psoriasis. Plus att det är mycket immunologi och infektion som jag tycker är sköj... Men vi får la se!! Puss puss

      Radera
  3. Jag undrar hur du löser dessa skolkperioder senare, tar du igen dem? Omtenta? Jag undrar för jag har samma problem, allt skiter sig när jag mår dåligt. Jag hoppar av och har inte gjort färdigt ett skit :( /h

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag brukar klara mig. Alltså jag skolkar precis lagom mycket, skiter i oviktiga saker osv. Men det är en balansgång, skolkade halva infektionskursen och det var ett helvete att ta igen sen. Men är man en skolkare som jag och du så lär man sig att sålla tänker jag. Men såhär: man skolkar, man hamnar efter, man får göra omtenta och ta igen. Man hankar sig fram liksom.. Förr eller senare är det slut på saker att ta igen. Kram!!

      Radera
    2. Åh, ja det är ju bra om en kan ta igen det. Jag har iofs inte gått något program utan lösa kurser, och när jag känner mig misslyckad så skiter jag i att ta igen det pga "ingen idé". Haha så dumt. Men hoppas få hjälp från psyk men denna onda spiral. Tack för svar! Kram! /h

      Radera