2014-02-27

Twerkin' Girl

På den femte dagen: Återuppstånden!!!!!! HAHA. Gudars vad en är inkonsekvent. Och dramatisk! Ena dagen: *deletear allt* andra dagen: hohoo är det någon där? Tar mig den friheten. Eller jag fattar inte varför jag inte skulle det.

För er som alltså inte hänger med i detta sammanhangslösa blaj är sammanhanget att jag ville sluta. Eller alltså jag slutade. En tidig söndagmorgon när jag var skitfull, dessutom jätteledsen. En timme senare ca blev jag lotsad av min syster som jag ringt och pipt/väst kan någon hjälpa mig längst en gata i sydöstra stockholm, in i en port, upp i en hiss, in i en lägenhet, nerbäddad i en soffa, avklädd, påklädd, flyttad till en säng osv.

Det är så sjukt, min mor var där, och ni vet hur man under de där attackerna känner sig så monumentalt i vägen, vidrig och parasiterande så att man bara pga bara det helst skulle hälla syra i sitt eget ansikte? Jag yttrade detta (ej delen ang syran) och min mor typ nej vi älskar dig så mycket du får inte tro det, jag är så glad att du hörde av dig jag vill hjälpa dig och jag väser jag är så rädd nu och hon säger lilla gumman du är aldrig i vägen du kan alltid komma hit jag är här för dig du är ingen börda osv.

Jag försöker andas lugnare och lyssna på det hon säger och övertyga mig själv om att det är okej, att jag bad om hjälp och det var adekvat. Men sen börjar min mamma hämta SYTRÅD närmare bestämt björntråd för att sy fast en lös öljett i ett stycke mörkläggningsgardin och hon säger ja gardinen i rummet där uppe har gått sönder jag ska bara sy i den här så att du får sova ordentligt, det är viktigt att du sover ut. Och så går hon upp för spiraltrappan och fäster den nyrenoverade gardinen i sin krok. Så att det ska bli ordentligt mörkt. För hennes unge, som snart är på gränsen mellan tjugo och trettio, inte ska behöva sova i ett för ljust gästrum när hennes magkänsla hetsar i falsett DÖ!DÖ!DÖ!!!!!! Äckeljävel!!!!!!!! på ett fullständigt fanatiskt sätt. Mamma gör en kopp te och övertalar mig att dricka den medan hon klappar mig på benet och säger lilla gumman. Hjärtat brister igen och igen.

När jag lotsas mot övervåningen och det mörklagda gästrummet tidigt den morgonen har det blivit ljusare, jag hör fortfarande koltrastar utanför och det gör ännu mer ont av deras sång. Jag får en skymt av mig själv i spegeln och det svider ännu mer. Jag hatar mig själv så innerligt. Min mun är stor och röd, liksom blodfylld och bred och ser ut typ som Carina Rydbergs mun. Mina ögon ser också ut som Carina Rydbergs mun, fast två stycken mindre ovanför den stora riktiga munnen. Jag ser ut som ett barn. Det påminner mig om det där med att "vi alla bara är stora barn" och att jag är ett "stort barn" och att mitt inre barn måste bli omplåstrat och omhändertaget, att det inte förtjänar att dö och att det behöver kärlek och näring och lek. Det känns ju förjävligt. Inte nog med att jag är värdelös och ledsagad upp för en spiraltrappa av min mor, skitfull och klädd i blå adidasoverall men varken i trosor eller bh, jag har dessutom svikit mitt inre lilla barn-jag. Det där allvarsamma barnet med hemklippt frisyr och stora händer som brukade prata med sig själv i spegeln i form av sitt äldre "filmstjärne-jag" (ni som sett glappet känner igen detta cp och förmodligen ganska vanliga fenomen).

Svika svika svika.

Jag vägrar svika mer fast det är ganska troligt att det kommer att ske om och om igen, jag bara säger, jag orkar inte svika mer. Och jag vill inte vara emo. Nu var jag emo igen!!! nu när jag skrev allt detta. Det är dessutom inte direkt någon reduktion i emopoäng att jag sitter här natten till torsdag och klockan är tjugo i fem på natten och jag ska upp om några timmar (som att termen "upp om några timmar" ens betyder något längre. har ej gått upp i tid på ca 6 månader) men jag kunde inte sova så jag gör ansiktsmask, skriver på den här bloggen IGEN och har dessutom tänt ett litet ljus här på bordet i köket.

~Myser~
~Inte~

Men det känns skönt att komma tillbaka, och det är så kul att skriva till er och skriva tillsammans med QotN även om allt jag skriver varken är muntert eller produktivt. Förbehåller mig rätten att ta skitlånga bloggpauser ibland när mitt emoförakt blir för starkt. Då finner ni mig på okaraktäristiskt sunda håll som i telefon med mina vänner, på promenad, eller i köket skrubbandes någon rotsak jag köpt på ica eller något liknande produktivt. Längtar så efter livet.

VÄGRA EMO!!!
CARPE DIEM!
och noctem
/WG

1 kommentar:

  1. Gott att höra från dig igen! Kom tillbaka precis när du vill. Alltid intressant att läsa .

    SvaraRadera