2014-01-02

Återfall

Å nej nu var det längesedan jag fick ett sånt grovt ångestpåslag, men ikväll kom det. Smygande först, sedan som en kallhet som sprider sig i i halsen, ner i bröstet, armarna känns svaga och är odugliga, benen som död materia. Gråter och gråter. Det kommer snor och tårar. Mest av allt det fysiska som händer när jag får ångest är den vidriga andningen. Att den liksom uppgör helt under trettio sekunder och sedan börjar jag hyperventilera. Gulpa i min luft desperat när kan kan för att sedan göra långa krampaktiga uppehåll.

Framförallt var den en smygande känsla av oro som kom under dagen. Sedan kom orostankar. Ungefär:

- Jag är dålig
- Jär är sämst
- Jag är en parasit
- Tänk om det aldrig går över
- Tänk om jag måste leva hela livet såhär
- Kommer jag klara av det
. Finns det någon plats för mig i den här världen
- Jag kan inte leva i den här världen
- Jag vill dö
- Jag är rädd jag vågar inte

osv. Gick in i badrummet för att fräsa ut de sju ton snor jag samlat i bihålerna under den timmen jag legat och krampbölat så tyst jag kan för att inte väcka någon, ni vet när det istället blir typ en kramp i bröstet eftersom man kväver ljudet, sedan ett pipande eller väsande när man kvider till och börjar stressandas igen.

Åtgärder:

- kontakta min bror och berätta hur jag mår, få svar, känns tryggare
- gå upp ur sängen till slut
- Tar en zopiklon och en propavan
- gör en kopp te och tänder ett ljus
- bär täcket till soffan där jag ska gråta, dricka te, låta tabletterna zonka mig medan jag kollar på david copperfield. Ändå något lugnande över foggy engelsk lantbygd osv eller så är det zopiklonen.

Lite mindre rädd nu men känner ett ganska starkt självhat.
Det är inte kul. Imorgon ska jag fundera över vad det beror på.

Kram alla emos :(
/WG

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar