2013-12-03

Timmarna

Jag såg om filmen The Hours idag. Första gången jag såg den var för länge sedan, när jag var tolv år. Minns att det var mycket i den filmen jag inte förstod men att jag tyckte om den, att jag tyckte om filmmusiken som maler envist genom hela filmen. Nu är jag äldre och när jag såg den idag fick jag en äcklig känsla av igenkänning. Känner alla igen sig? Eller är det en emogrej. Alla som suttit ensamma under duschstrålen och mumlat om och om igen jag kan inte leva i den här världen jag kan inte leva i den här världen. Vet inte om jag egentligen tycker så värst mycket om filmen, men nu kände jag så tydligt att det som verkar pretentiöst och melodramatiskt i själva verket är helt sanningsenligt. Speciellt mycket tänkte jag på det när Virginia Wolf säger till Leonard att hon är ledsen att han måste leva med hotet om hennes undergång, men att hon lever under det hotet också, eller när Laura Brown pratar med sin man från badrummet och bestämmer sig för att lämna allt.

Alltså helt utan att överdriva är det sant.
Och det är ju fan hemskt. Det är ingen lek liksom.

/WG

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar