2013-12-13

Happy clappy

Okej. Hej. Jag är medveten om att detta är på väg att bli ett s k "bloggbråk". Lol. Men anledningen till att man engagerar sig är ju att något att viktigt och berör en och jag kan faktiskt inte lämna detta. 

Gick in på Happy Ångest igen. Ida har skrivit nån form av svar (så tolkar jag det, kanske är jag paranoid hehe!?) på mitt arga inlägg jag skrev igår. Såhär skriver hon:

Söta glada Ida med ett trygg uppväxt och som har en otroligt drivkraft här i livet. Det är vad jag visar upp, det är så jag vill vara och kämpar för att uppnå detta. Men hur jag mår på insidan är inte alltid samma som jag visar upp.Jag kommer aldrig identifiera mig med ångesten, eller berätta om det absolut tyngsta sakerna som har anknytning till min ångest. ALDRIG! "

Då undrar jag stillsamt detta: varför i helvete bloggar ni då? Ni bloggar för att "bryta tabut" kring ångest, men vad är det för mening med det om ni inte är ärliga? Då är det ju bara samma gamla vanliga sida av "Söta Ida" som du visar upp på bloggen. Man får blogga om vad fan man vill, men att ha ambitionen att få folk att berätta om ångest och sen ha en lite nedsättande ton till de som berättar vad som plågar dom gör att er projekt känns helt poänglöst?
Såhär fortsätter inlägget (självcentrerad som jag är tolkar jag alltså detta som en pik till mig och WG. Är det inte så ber jag om ursäkt för min megalomana syn på världen, men oavsett tycker jag ändå att det som skrivs här är rätt anmärkningsvärt)
"...Men jag väljer att jobba med ångesten, hårt jobbar jag. Inte kommer jag att må bättre av att grotta ner mig i ett destruktivt levnadssätt. Jag har valt att inte lägga mig ner och dö och låta ångesten äta upp mig. Jag har valt att kämpa mot den, genom att leva och göra saker jag mår bra av"
Okej. Detta låter ju fint och peppande. Men vi som inte pallar jobba med oss själva? Eller vi som gått i terapi ett år, kan ALLT om sömnhygien och motion och kost och inställning och mindfullnes men som ändå bara vill lägga oss och dö emellanåt? Vi som "grottar ner oss i ett destruktivt levnadssätt" för att det är det enda vi pallar med. Ni verkar ha nån slags vision om att vara inkluderande och bara bekänna svagheter och ha det härligt, men ni är så jävla exkluderande i er happy clappy ångest-klubb. Ni som "jobbar hårt" med er ångest, ni som "kämpar" och inte är så slappa att ni "låter ångesten äta upp er", ni kan sitta hylla varandra för att ni är så grymma. Medan vi lata emos som gör så gott vi kan men inte lyckas, alternativt inte gör ett skit för att vi inte ser poängen med det får skämmas för att vi inte "jobbar " tillräckligt hårt.
Jag är så in i helvete trött på att allt ska vara en inställningsfråga! Tänk om det är så att man har dålig inställning är själva problemet? Då har man inte mycket att hämta hos er med "Happy" ångest. 
/QotN

4 kommentarer:

  1. Som att man väljer att grotta ner sig. Göra det man blir glad av, men va fan när man gör det och ändå inte blir glad? Sug på den, att inte nåt i livet kan göra en glad ens. Orkar ej /h

    SvaraRadera
  2. För mig är det en självklarhet att sträva efter glädje och att försöka må bra, och inte göra saker som gör mig ledsen. Men precis som h säger, när man gör det som brukade vara det bästa i hela världen, vad ska man göra då? Det hon skrev får det att framstå som att alla som har ångest har gjort ett val, att inte bekämpa detta, och det stör mig. Jag skulle inte påstå att jag lider av ångest, men alltså lol, deras blogg får mig att tro att jag har ångest upphöjt i 200. De framstår som två hypkondriker som har fått för sig att de är jättedeprimerade för att de blev rejected av sin crush i femman, och jag är nästan glad att de har det så enkelt. Jag kanske låter oempatisk, men de människor som kan "jobba" bort sin ångest ska vara tacksamma, för att de hittar saker som gör dem glada, att de kan definiera orsakerna till deras ångest och därifrån kan bearbeta dessa känslor. Vad gör man om man inte kan hitta något som får en att må bra, man inte längre ser syftet att gå upp ur sängen på morgonen, man inte kan sträva mot drömmar och mål för att man faktiskt inte har några och när man väl känner någon typ av glädje inser man att det här är så bra livet blir, och det känns inte tillräckligt. Så jag vill bara gratta Happyångest, till deras fantastiska liv där de lyckas "jobba" sig ur livets hårda stunder och hela tiden ta livet med en klackspark, skönt för dem :)))

    SvaraRadera
  3. Det är precis så jag känner för Hannah&Amandas podcast, och blev så förvånad när ni hyllade den? Läser dem som extremt glättiga och oreflekterade. Jag blir provocerad av deras ytliga sätt att prata om ämnen. Men har jag fel? Enlighten me!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ah, mkt bra fråga!! De har något som faller mig och QotN helt i smaken. Något lite syrligt mitt i allt det gosiga. Men de är ju sjukt inriktade på att "jobba med ångesten" och ser det som ett projekt, typ ett *spännande hinder på vägen* i livet. Det finns väl en markant skillnad där mellan de och "oss" och det är väl att jag har svårt att se ångest som ett hinder på vägen. Jag är ganska säker på att det kommer att vara där jämt, mer eller mindre. Däremot tycker jag att de har en reflekterande syn på skiten och en del rätt bra tips när det gäller praktiska saker som hur man ska hantera sin ångest, typ vad vill man att ens vänner ska göra för en? hur ska man förhålla sig till världen runt omkring när ångestpåslaget är extra fett etc. Och de vågar nämna det fula och äckliga. Hmm ja det är någon blandning mellan högt och lågt som tilltalar åtminstone mig. Men vi kanske skriver mer om detta vid tillfälle, det är rätt intressant. På bloggkommentatorernas inlägg om happy ångest framgick ju också att vederbörande inte alls uppskattade H & A men dock älskade happy Å? Ska försöka svara mer utförligt och tydligt när jag inte är helt slut.

      Kram
      /WG

      Radera