2013-12-04

Carpe Noctem allesammans

Jaha va fan då var man back on track igen med det här bisarra nattugglandet. Klockan är alltså fem i fem och jag har ännu inte lyckats somna, så nu sitter jag vid mitt matbord istället och www-ar lite och har dessutom ~*tänt ett doftljus*~ för att få till någon slags fejkad myskänsla. Varför tar den idioten inte bara en lergigan då tänker du kanske, men nej jag vill inte ta en lergigan för jag kommer bli så satans dåsig imorgon då. Vilket jag i och för sig ändå kommer att bli pga kan ändå inte sova. Whatever.

Tänkte i alla fall passa på att göra lite nytta här nu när jag carpar denna noctem i min ensamhet. Nämligen beskriva en liten tankegång för er alla.

Såhär då: En vanlig vecka tänker jag nog på att dö i snitt sådär fem gånger just nu. Med "tänker" menar jag att tanken far genom mitt huvud och jag får en automatisk ska vi kalla det... positiv? reaktion som följd. Så här ungefär: Jag vill dö/jag borde dö/man kan dö > ett lugn sprider sig > blir ledsen pga detta lugnar mig. Värdelöst alltså. Men nu börjar vi närma oss poängen med detta resonemang, så stay put alla otåliga. Då och då far det genom min skalle att man kan råka ut för saker. Man kan råka ut för olyckor, sjukdom, man kan bli mördad eller våldtagen eller något annat hemskt. Det kan hända vidriga saker. Saker som kan leda till att man dör. Om jag nu vill dö så jävla gärna (nej jag vill inte det jämt varje dag men då och då verkar det som en klok idé) så borde jag inte ställa mig avigt till att tja, ramla i en trappa och slå huvudet i golvet och dö? Eller typ drabbas av en hjärnblödning och tuppa av? Kanske till och med bli påkörd av en bil. Vad vet jag.

Men vill jag detta? Nästan lite motvilligt måste jag erkänna och acceptera att detta inte är något som lockar mig alls. Alltså i mina värsta stunder spelar det verkligen ingen roll, då skulle jag nog absolut kunna tänka mig en diskret hjärnblödning eller när självhatet är som värst varför inte en rejäl misshandel och sedan bårhus på det. Men den där vardagsvåndan, den där gnagande oron och uppgivenheten som då och då resulterar i tankar som typ varför ska jag kämpa för detta, är jag skyldig alla att stanna kvar i världen när jag känner så här? varför måste jag hållas kvar i detta helvete osv och som sedan resulterar i några olika korta sekvenser där jag 1) skär sönder mina artärer i duschen 2) hugger av mig händerna (JAG VET detta är så omoget och cp men ja? jag tänker så) eller 3) skjuter skallen av mig. Saken är den att cancer eller att ramla på en isfläck eller något annat liknande inte alls känns lika intressant. Jag VILL helt enkelt inte dö.

I alla fall inte på någon annans villkor än mina egna. Är det ett friskhetstecken? Eller bara ännu mer vrickat än att vilja dö in the first place. Eller ja ni fattar ju, jag vill inte dö men jag kan inte leva detta emoliv etc. Klassiker. Någon annan som har tankar kring detta? Det ter sig mycket förvirrande för mig.

Jag tänkte lite på döden idag för idag har jag haft en mycket dålig dag. Inte den värsta sorten men på en emoskala 1-10 skulle jag nog säga att det var en 5,5 i pissighetsgrad. Dagen sög men kvällen lyckades jag få till någorlunda, vilket jag också skrev upp som punkt tre i min mentala "tre bra saker jag gjort idag-lista" som jag börjat med. De andra punkterna var att jag gick och lämnade tillbaka en bok på biblioteket och att jag orkade duscha. Ja, ni hör ju vilken slags dag jag har haft.

Nu ska jag testa det där med sömnen igen. Kanske lyckas hugga några svettiga timmar innan gryningen (lol som att jag någonsin går upp i gryningen). Den där lergiganen verkar inte då dum ändå trots att de vanligen knockar mig i 14 timmar och jag har ju inte varit och hämtat ut mina zopiklon ännu. Ja vad gör man egentligen, kämpar på är svaret tydligen gång på gång.

/WERKIN' GIRL

5 kommentarer:

  1. Kontoll kanske. Som emo känner man ju ofta att man inte har någon jävla kontroll, som du nämner är det svårt att ta en simpel dusch. Vi emos har, enligt mig, en mer realistisk och klar syn över livet: att det e så meningslöst och förgängligt och allt kan ta slut om 30 min för man snubblar i en fucking trappa och dör - ÅNGESTEN!!!!!!
    Så att ta sitt eget liv = kontroll över det som måste ske - döden
    Skära sig och allmän destruktivitet = man hinner före allt å alla andra som antagligen kommer skada en.

    Jag oroar mig ibland för att jag inte tillåter mig själv att må bättre för jag e så rädd för att bli lycklig, ha ett bra jobb som jag gillar osv. Fallet ner tillbaka till botten skulle vara så jävla långt. Klassikern..

    SvaraRadera
  2. Hej! Hur gick det till när ni träffades? Hur känner ni varandra från början? Tack för bra blogg

    SvaraRadera
  3. För mig har det varit en slags snuttefilt. Alltså, trösten att kunna avsluta allt om det skulle bli helt överjävligt/fortsätta vara lika jävligt som nu för länge. Det betyder inte att jag har gett upp och egentligen vill suicidera/dö just nu, men att det känns gött och lugnande att ha alternativet.

    SvaraRadera
  4. +1
    jag tänker hela tiden på att dö, smider dödsplaner, har det som en mysig tröstande tanke när allting är extra vidrigt. men sen kan jag upptäcka en knöl i ena bröstet (som egentligen inte finns där, jag inbillar mig) och få panik. hinna tänka cellgifter, metastaser, palliativ vård, dödsångest. plötsligt vill jag inte alls dö.

    SvaraRadera
  5. Alltså ååh så jävla sant!! Jag traskar runt och är så sjukt rädd för små saker som att typ åka bil, gå i trappor, gå ute när det är mörkt??? Listan kan göras så jävla lång. Men har ju ändå en sån jävla dödslängtan, eller kanske inte dödslängtan mer bara något jävla hopp om att skiten ska ta slut liksom? Känns så sjukt motsägelsefullt att traska runt och hoppas att man kanske tar för mycket piller eller skit men att må brutalt dåligt över att typ åka bil. Tror oavsett att det är exakt som Itchy säger, att det handlar om kontroll. Den där jävla kontrollen alltså, när ska man kunna släppa den?

    SvaraRadera