2013-12-13

Ang. det här med att utmana sig själv

Ok, konfronterades med en insikt nu under morgonen. Vilket är helt sjukt eftersom jag precis vaknade?! I alla fall. Som ni känner till har jag successivt börjat treva mig fram till ett lite mer aktivt och innehållsrikt liv, fått för mig att jag är "redo" för det. Så jag har tagit mig an lite grejer som jag inte nödvändigtvis skulle tagit mig an förut, och jag har tagit mig an dom för att jag vill göra det. Jag vill leva, osv. Det känns ju bra.

Men saken är den att jag är ju livrädd för detta. Alltså jag är livrädd att tacka ja till saker för jag är rädd att göra folk besvikna när jag misslyckas eller när det blir för mycket och jag drar mig ur. Jaha nu ska ni få höra.

Scenario: Jag har en god vän som min mamma för ett tag sedan kallade för min "välgörare". Anledningen till detta är att han förser mig med små möjligheter att göra olika saker som han tänker att jag kan gilla/vara bra på. Detta gör mig mycket glad och smickrad. Min vän brukar resa till Indien varje år och relaxa och vill nu att jag ska följa med. Men jag har ju inga pengar. Så min vän har, i sin givmilda anda, erbjudit att betala resan (som jag inte riktigt klarade av att tacka ja till) och sedan gett mig jobb och som lön får jag resan. Det är en underbar deal och världens bästa chans. 

Jag blir så glad av detta, så glad att ha en så fin vän, så glad att få denna möjlighet. Samtidigt som jag känner detta blir jag livrädd. Tänk om jag inte orkar med allt detta. Tänk om jag klappar ihop innan resan och inte orkar? Tänk om jag fuckar upp och inte klarar av att jobba. Jag vill ju inte göra mig själv besviken men allra minst vill jag göra min vän besviken.

Men alltså jag har kommit fram till att jag ska göra detta. Testa.
Och så åker jag iväg sen och ligger på en strand. Kommer hem och är Michaela Forni typ??? Hjälp!!

/WERKIN' GIRL

2 kommentarer:

  1. GÖR DET! GÖR DET! GÖR DET! Kom igen, vad som helst är bättre än Stockholm just nu!

    SvaraRadera