2013-11-21

Torsdag igen

Hallå alla

Detta var min dag i kronologisk ordning: vaknade klockan sju efter tre timmars sömn. :( så tröttsamt. Dock mysigt att sova med grannen. Han har en våningssäng så man kan låtsas att man sover i en trädkoja om man nu gillar sånt. Jag gör det men det var inget som var aktuellt idag. Åhh saknar att leka det var så kul!! Minns att man va med nån man knappt kände ibland, typ föräldrarnas kompisars barn och man gick och fegade i utkanten av nån glöggfest. Sen sa nån "vi leker att våra föräldrar har dött i en bilolycka. Men det var inte våra riktiga föräldrar utan några vi var bortadopterade till och nu måste vi hitta våra riktiga föräldrar men akta oss för förföljare" och så bara körde man! Skumt för man gjorde inte så mycket i leken utan man typ flyttade några kuddar och så sa man "här är vårt hem. Det är kallt ute så vi måste tända en eld" och så accepterade alla andra i leken det. Aldrig att nån ba "fast nääää det är sommar vi är i djungeln" utan man var så följsam. Mer som man berättade en berättelse ihop och så accepterade man de premisser som gavs och körde. Fy fan vad kul det var! Försökte leka i somras med en kompis faktiskt. Vi paddlade kanot och så lekte vi att vi var föräldralösa barn och förföljda. Det var kul och för kanske en sekund var jag inne i lekmagin men sen förstörde min kompis det för han hade missuppfattat hela storyn :( 

Aja. Tog mig upp, seg och svag, kissade i en burk och begav mig till doktorn. Naturligtvis utan burken. Hos doktorn hade vi ett trevligt samtal! Känns som det var första gången jag var någorlunda normal när jag var där. Första gången hade jag typ nedsatt ansiktsmimik och grät och grät. Några gånger senare var jag så jävla uppe i varv, ropade typ "det är SÅHÄR livet ska vara. Jag älskar venlafaxin" och när han försiktigt föreslog att vi kanske skulle sänka dosen reagerade jag mycket negativt. Som en knarky. Några veckor senare var jag depp igen och gick dit för att be honom att höja dosen (SÅ duktig patient nuförtiden. För två år sen hade jag bara höjt dosen själv på eget bevåg men nu värnar jag om lilla mig) och han bad mig att fylla i ett papper "det är inte alls vetenskapligt, det är bara för att få en bild av läget" och när jag gjort det sa han att 80 procent av de som svarar så som jag svarat har bipolär sjukdom. Då blev jag arg och kände mig lurad och gick därifrån och grät. Några veckor senare var jag där igen. Då grät jag inte ens utan berättade bara sakligt om på vilka sätt jag ville avsluta mitt liv. Fy. Men nu var det okej. 

Det skumma var sen att efter vårt samtal så skulle han ta en urinsticka. Då fick jag gå och kissa i en mugg och sen komma och lämna den till honom på hans kontor! Kändes så himla intimt och obehagligt faktiskt. Jag vet att han inte bryr sig men jag vill inte att han ser mitt kiss. 

Sen åkte jag hem, låg med big-d (myyz), åt en macka och sov en timme. Sen lagade samme snubbe korv stroganoff som vi åt. Nu har jag svinont i magen. Måste styra upp mina matvanor. Ett stort mål mat om dan är liksom inte bra. 

Nu ska jag sova ÄNTLIGEN! Åh vad jag har längtat. Har varit så jävla trött efter dessa nätter. Fick lergigan idag! 100 st! = 100 nätter med sömn. Dröm. 

God natt alla ni boosters där ute! Åh tänkte skriva nåt sentimentalt till vår lilla läsarskara men lol jag är väl inte blondinbella eller!!

/ QotN 

3 kommentarer:

  1. Ah men du, funderar dom fortfarande på om du är bipo? För be i så fall att få testa Lamotrigin (om du inte redan gjort det förstås)! Det är seriöst det absolut bästa som hänt mig! Efter tre år av att typ vilja dö, svänga mellan extremkänslor utan nån som helst trigger och ett söndertrasat litet liv så satte dom in det. Hade förstås vägrat att ens tala om bipolär innan, men gav väl liksom upp till slut. Och voila! liksom, det kapar det depressiva och ångesten, men låter mig ha kvar mina uppåtperioder (som jag älskar, även om dom spårar ur rejält ibland, vill alltid leva där uppe). Trevlig helg du! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nja jag vet inte. Det är väl en fundering som lagts på is lite. Alltså orkar inte göra en hel utredning utan tänker att om medicinen funkar så funkar den. Jag har haft lamotrigin redan! I flera omgångar faktiskt. Dock vet jag inte om jag gav den en chans riktigt eller om jag hade den i adekvat dos. vad står du på och när fick du effekt? Kram!! /QotN

      Radera
    2. Ja, fattar! Jag slapp någon direkt utredning, satt i en stol och pratade en timme och så var det färdigt. Men jag var väl kanske ett solklart fall... Startade iaf för ett halvår sen och nu står jag på 200mg. Det är egentligen först på den dosen det slutat svaja helt. Jag trixade lite i början och tog den inte som jag skulle, för jag sov 16 timmar per dygn första veckorna och kände mig lite grötig i huvudet. Ångesten bet den på nästan direkt, mörkret tog några veckor innan det skingrade sig. Sen, som sagt, så var jag fortfarande svajig ett bra tag (fast mycket mildare) ungefär tills jag kom upp på 175mg.

      Nu mår jag faktiskt bra (fast är ganska dålig på det pga har ingen aning om hur man gör längre) så den är väl värd en till chans OM du nu känner att du inte gett den det. Hur som hoppas jag att du hittar rätt i pillerträsket :) Kram!

      Ps. Sorry för halv roman + tack för bloggen, det är så skönt att inte vara ensam :)

      Radera