2013-11-23

Top 3 mest bisarra terapeuterfarenheterna

Nämnde ju tidigare att jag skulle berätta om mitt besök på beroendemottagningen igår. Jag går dit ungefär en gång i veckan för att prata med min behandlare och stämma av hur det gått sedan sist, lägga upp olika strategier för att kunna "avstå" och så vidare. Hon är en snäll kvinna som verkar gilla blått. Det är alltid ganska stökigt inne på hennes rum där vi sitter, ligger olika påsar med grejer här och var och det är fullt med krukväxter och papper som det står saker antecknade på. Ett avslappnat ställe helt enkelt. Igår hände dock något som fick mig att omvärdera henne och hennes avslappade stil en aning och det var tamefan de sjukaste jag varit med om i dessa sammanhang.Tänkte nedan lista mina top tre mest bisarra erfarenheter av terapeuter/andra samtalskontakter. Vi börjar med det som hände igår...

1. Jag sitter alltså med min samtalskontakt, som vi kan kalla för E, i hennes rum. Vi sitter mitt emot varandra i varsin blå fåtölj, jag dricker en kopp kaffe. Vi pratar om hur det gått sedan vi sågs sist, jag säger att jag har mått jävligt dåligt men att jag mår rätt bra idag. Så pass bra att det känns koko att jag ens ska vara på det här mötet idag. Så pass bra att jag inte kommer ihåg vad grejen med att undvika alkohol egentligen är? Jag sitter alltså och berättar om senaste veckan, tittar ner på mina händer som ligger och lyser av blekhet i knät. Tittar upp på E, märker att hon blundar. Tänker inte mer på det, tittar ner igen och fortsätter prata. Tittar upp igen. E blundar fortfarande. Jag tystnar. E rycker till och öppnar ögonen. Jag känner mig förvirrad. Hon frågar något, jag svarar. Sedan händer det igen. E sover. Hon sover i sin fåtölj under vårt samtal. Jag tystnar igen, då rycker hon till, vaknar. Jag vet inte hur jag ska reagera. Börjar trevande prata igen. Tänker att jag inte vet hur jag ska hantera detta knäppa. Hon somnar igen. Jag tänker, om jag bara an avsluta det här mötet så snabbt som möjligt kanske jag inte kommer känna mig ledsen över detta, så jag skyndar mig att "wrap it up". Vi bokar in en ny tid, tar i hand, jag går därifrån. VA FAN !!!!?!?!?!

2. Min absolut värsta tid i livet inföll för ganska exakt ett år sedan. Varje vaken sekund tänkte jag på att jag ville dö. Jag satt i min fåtölj på mitt rum hela dagarna eller låg i sängen och grät, eller så var jag ute och röjde, hällde i mig alko för att döva allt det vidriga, mörkade för alla vad som egentligen hände i mitt liv och så vidare. Jag var så nära stupet man kan komma när jag till slut fick en tid hos en psykolog på psykiatrin i den ort jag växt upp i. Jag var så rädd och ledsen när jag kom dit. Jag hade förberett mig i en evighet och gjort allt för att klä och sminka bort det fula i mig. Psykologen jag skulle träffa var en gubbe som hette Erik. I en timme satt vi inne på hans kontor och pratade om hans hus utanför skellefteå i vilket han skulle bygga sig en jokkbar. Jag fick också reda på att hans mormor arbetat som husa hos en storbonde i värmland och blivit antastad av densamme, samt att han var intresserad av måleri och hade ägnat mycket tid åt att studera bäcken utanför huset utanför skellefteå. Han frågade ingenting om varför jag var där, hur mitt liv såg ut eller någonting annat som hade med mig att göra. Erik avslutade mötet med slå sig ner vid sitt skrivbord, säga "Ja vi kan väl säga så här, du är inte psykiskt sjuk i alla fall! Ha ha ha ha". Han bokade in en ny tid och jag gick, men innan jag gick passade han på att ge mig en kram och säga "du ska se att det går över". Jag minns att jag var helt förvirrad. Rökte en massa cigaretter och gick hem, stängde in mig i duschen och grät. Senare fick jag reda på att han hade skrivit följande i min journal: "Glad och trevlig tjej med släkt från Djursholm". Jag är inte glad, inte trevlig och min släkt är inte från Djursholm :(

3. Det tredje exemplet är bisarrt men på ett fint sätt. När jag gick i högstadiet började jag gå till en kurator på ungdomsmottagningen som hette Marie. Hon var en väldigt snäll och bra person. Jag brukade skriva ner allt det jobbiga jag ville prata om men inte kunde i en skrivbok som jag gav till henne i början av varje möte. Hon läste igenom det jag skrivit och sedan pratade vi om det. Det tog flera år efter vårt sista möte för mig att förstå hur mycket hon hade hjälpt mig. Och att jag aldrig hade sagt det till henne. Marie brukade ge mig presenter ibland. En gång var det ett ritblock och blyertspennor av varierande mjukhet, en gång var det ett litet hänge till ett halsband i silver. Jag har fortfarande kvar det där halsbandet, och även om jag inte brukar ha det på mig nu för tiden så tänker jag alltid på henne när jag ser det. Att det tog mig flera år att fatta att det måste ha varit något speciellt?! Jag antar att det inte är så vanligt att en behandlare ger sin patient presenter. Är så sjukt glad att hon dök upp i mitt liv precis då, och jag tänker ofta att jag borde låta henne veta det på något vis.

Har ni några sjuka att fylla på med? Är fortfarande lite i chock över det som hände igår :( Så förolämpande! Först tyckte jag att det var komiskt men nu känns det bara som en cp kränkning. Där masar jag mig iväg till det där jävla deppiga stället en gång i veckan, betalar dessutom för skiten, håller mig (relativt) nykter och tar en massa campraltabletter som får mig att bli jävligt lös i magen, och så sitter hon där och sover när jag berättar om senaste veckans självmordstendenser. Wtf.

/WERKIN' GIRL

6 kommentarer:

  1. Men jeeez! Hon kanske jobbar på BP för att norpa meta/sub & sedan nodda sig genom arbetsdagen?? Nä men, sjukt respektlöst. Tycker inte du ska ta det personligt i alla fall.

    Oh, lös i magen av Campral! Det kanske är det det beror på för mig också, har funderat en hel del på det, hehe.

    SvaraRadera
  2. Jag tycker du ska byta terapeut, sjukt oprofessionellt. Hmn, min knäppaste terapisession var nog när terapeuten började prutta! Det var alltså inte lite utan hennes mage lät typ som en eh...motorsåg? Och sen ba..."prutt prutt". Å hon ba "oj oj", log och pratade vidare. Ganska skön terapeut ändå.

    Mitt värsta besök var nog när jag pratade om mina ätstörningar och vad jag kundr göra för att slippa min hetsätning av onyttigt. Terapeuten ba "du kan ju äta morötter. Eller frukt!" Typ: "ahaa. Va det såå enkelt". Det värsta var att besöket kostade 500 för de va hos en privat terapeut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fy fan vilket as, morötter?! Den terapeuten kan hitta nåt annat att göra med sina morötter tycker jag. Så stört. Ska det vara så svårt att bara ge ett ok bemötande liksom? Sen kan det ju vara att det inte funkar ändå, att man inte klickar eller liknande. Men att förolämpa patienten? Nä. Den pruttande terapeuten verkar mer mänsklig. Lite jobbig detalj i samtalet såklart, men du slapp i alla fall morötterna.

      /WG

      Radera
  3. Att hon somnade..?!?! Allvarligt? Jävla as.

    Jag hade en samtalskontakt som tyckte jag skulle pyssla med mindfullness (jag spyr av det ordet, sådan dynga), plus att hon gav mig samples, gratis, flera doser av olika ångestdämpande mediciner för att jag skulle kunna testa mig fram. Då var 19 och missbrukade gärna det ena och det andra, ha ha..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe ja tur att jag har 2 olika terapeuter så att jag kan prata med min andra om vad hitta på med den första sovande.

      Lustigt. Min har bara peppat mig att be doktorn om betablokerare. Det fick jag så klart inte. Verkar korkat att ge ett emo massa samples på tabletter!! det är inte precis pez :(

      /WG

      Radera
  4. Åh blev lite blödig haha av tredje exemplet. Fint hur vissa människor om så för en kort period påverkar ens liv utan att kanske veta hur mycket.

    SvaraRadera