2013-11-10

Sjukhuset

Ikväll tänker jag på hur det var i slutet av sommaren. Hur ledsen jag var. Hur trött jag var. Det som hände då var som att nollställa alla skräckvisioner. Allt jag var rädd för hade redan hänt, och det var skönt att upptäcka att det på något vis inte kunde bli värre. Någonstans där i mitten av augusti, när det var varmt och alla buskar och träd var tunga av allt det gröna, när överblommade syrener föll ner på marken och stan var trött och övermättad av avgaser och jordiga avloppsdofter från det unkna vattnet som omger Stockholm, när folk var trötta efter den långa svettiga kåta rusiga sommaren, gjorde sig redo för en ny runda i ringen, någonstans då nådde jag en ny botten. Om jag trodde att den värsta tiden hade kommit och gått hade jag fel, för någonstans där och då slog min kropp och hjärna om till en ny växel som jag inte visste att jag hade inom mig. Det växte fram ett ogenomträngligt lager, som en möglig tjock grå mossa över hela mitt medvetande. Om jag trodde att jag visste vad ensamhet var så hade jag fel, och om jag trodde att jag visste hur den där avgrunden man ibland tittar ner i såg ut hade jag fel. Den där drivkraften man har trots allt det sketna snörptes liksom åt, och jag kan inte ens likna det vid att leva med en snara runt halsen, för det hade varit en välsignelse.

Kanske det är det som gamla skruttiga medeltida skrifter refererar till som limbo?? När man är en levande död, oförmögen till att känna annat än tomhet och sorg. De där dagarna innan det hände spenderade jag med att ligga stilla inomhus och låtsas som att resten av världen inte fanns. Jag föraktade allt med mig själv. Jag föraktade allt med världen som tydligen fortfarande fanns trots mina ansträngningar att radera den ur medvetandet. Varje kväll sökte jag desperat efter ursäkter att få försvinna in i alkodimman. Lagade middagar till vänner, köpte en box vin, drack nästan hela själv. Stängde in mig i badrummet när de hade gått och lär vattnet rinna ner för kroppen som jag hatade och inte fattade varför jag skulle hålla vid liv.

Jag var hos min psykolog en förmiddag. Det var en enorm ansträngning att ta mig dit minns jag, stegen var darriga och jag rökte massor med cigarretter för att hålla händerna sysselsatta. Gick den där backen upp till sjukhuset som vanligt. Vet inte ens om jag grät, men hon sa att något hade slocknat och att jag hade lagt undan masken som jag höll mig med annars. Hon sa att jag hade slutat spela mina spel, och att hon såg att något hade gått sönder.

Jag tycker att du kanske ska fundera över om det inte vore skönt att få vara inlagd ett tag sa hon. Tror inte ens jag orkade protestera eller fråga varför. Det enda jag ville var att sluta känna. Och att sluta tvingas titta på alla som jag visste hade riktiga liv, att sluta tvingas interagera med dom och prata med dom i telefon och betala till dom när jag handlade mat eller när jag gick ut i trapphuset för att slänga soporna. Det enda jag ville var att dö. Min psykolog bad mig vänta, hon hämtade vatten till mig som jag inte drack och ställde fram en bulle på bordet mellan oss. Hon gick ut ur rummet och en halvtimme senare kom hon tillbaka med den läkare jag brukar träffa, den läkare som skrivit ut alla tabletter jag tar. Vi pratade en stund och min läkare sa att hon tyckte att jag skulle läggas in. Jag frågade henne hur länge.

Du borde vara inlagd ett tag. Ett längre tag så att du hinner komma ifatt.
Hur länge då? Frågade jag.
I alla fall två veckor. Mer.

Minns att det plötsligt brände till i tårkanalerna som om någon hade dragit åt något jävla skruvstäd runt mig som jag inte visste var fastmonterat.

Men två veckor är så länge.

Två timmar senare fick jag åka en landstingsbetald taxi till en psykiatrisk avdelning i Haninge. Jag hade aldrig varit i Haninge. Jag hade inga saker med mig. Inte en mobilladdare, inte någon jacka, inte någon anhörig. Jag fick lämna in min tändare, mina hörlurar, mina mediciner. Den dagen låg jag bara på sängen och grät i det minimala rum jag tilldelats som jag delade med en gammal tant som pratade oavbrutet. Hon vek hela tiden ihop kläderna i sin väska och lade in de i garderoben för att sedan ta fram dom igen, skaka ut dom och vika de igen. Det kom tysta tårar som bara rann, ljudlöst men ohejdbart. Jag har aldrig i mitt liv känt mig mer ensam än vad jag gjorde under den där noppriga ljusgula landstingsfilten. Det kom in en bricka med mat. Han som kom in sa att det som låg på tallriken hette "medelhavsfalukorv". Han frågade om det var okej eller om jag var vegetarian. Nej, sa jag. Bra, sa han, för vi har ingen vegetarisk mat.

Senare på eftermiddagen fick jag träffa en läkare. Det var inte den vanliga läkaren, utan en AT-läkare. Han var i min ålder och han frågade varför jag var där. Jag kände bara tomhet först men ju mer han frågade desto större växte sig en slags konstig panik. Han frågade mig om mitt liv, hur ofta jag kände "ångest", hur mycket jag brukade motionera. Han sa att det kunde vara bra att motionera.

När jag känner mig nere brukar jag dra ut och ta ett ordentligt löparpass, man ska inte underskatta hur mycket endorfinerna spelar in sa han.

De konstiga tårarna som hade runnit hela dagen men som jag hade lyckats tränga bort tillfälligt där vid mötesbordet började rinna igen när han sa det. Minns inte vad jag svarade, jag tror att jag nickade, som att det var information jag värderade. I efterhand vill jag informera honom om att absolut skulle jag må bra av lite endorfiner och adrenalin, precis den sorten som flödar ut i kroppen när man slår ihjäl en AT-läkare.

/WERKIN' GIRL

3 kommentarer:

  1. Uppskattar er blogg väldigt mkt. Skönt med lite emo depp mitt i allt det här jävliga. Kul att läsa att man inte är helt körd i huvudet själv utan att vi faktiskt är flera. Fint inlägg, kommer det en fortsättning på det?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack ska du ha! Ja vi som är bekanta med det eviga mörkrets källa får hålla ihop, som en annan läsare formulerade det så fint. Åh vi får se, det kommer förmodligen när jag får lite feeling så småningom. Kram!
      /WG

      Radera
  2. Jag har läst denna text några gånger nu, men några dagars mellanrum. Gråter tyst varje gång. Gissar att det är ett lite patetiskt och halvhjärtat försök att bearbeta min egen inläggning. Så sjukt hög igenkänningsfaktor: osköna AT-läkare, fråntagandet av tillhörigheter (en iphone-laddare är inte bara en laddare utan också möjligt strypsnara, tydligen), gökboet-crazy medpatienter, mat döpt till något festligt (deppig? ingen fara, det botar vi med lite sagosoppa! (obs autentiskt exempel)) och så jävla ensam under en gul filt. Aldrig känt mig ensammare.

    I alla fall - THANX! Jag är tydligen inte ensam om upplevelsen.

    / A

    SvaraRadera