2013-11-26

När man misstänker att man är emo


Anonym frågar:
Hej. jag är 17 år snart 18, o jag tror jag håller på och halka in på ett spår och utvecklas till o vara som er när jag är 23 eller vad ni nu är. fan gör jag för att slippa? har ingen jävla anledning att deppa men jag vill gömma mig i en grotta, har social fobi samt ångest, är ledsen men vet ej varför. det grundar sig väl i att jag inte ser någon mening i något och att jag har kass jävla självkänsla. vill inte fortsätta med det. jag vet att jag har en lugn och glad sida av mig själv, men det är så svårt att vara den sidan. kanske är det bara nått tonårskludd som går över? när började ni bli emos, så att säga? hur skiljer det sig från vanligt tonårsdepp? ha även utvecklat självskadebeteende. Er blogg e bäst //L

EmoBoost svarar:
Hej kära emoyoungster. Blev så illa berörd när jag läste din kommentar, mest för att jag känner igen mig men också för att jag inte har några riktigt bra svar att ge. Jag menar, om jag hade vetat hemligheterna skulle jag inte sitta här och svara på din fråga idag liksom. Då skulle jag vara ute i världen lyckligt ovetandes om det världsomspännande inre mörkret och ha kul med de andra barnen. Men jag är inte ute i världen och lajjar, jag är här och skriver. Och det betyder att jag vet någonting om det här som inte de andra vet.

När jag var sjutton år var jag mitt uppe i något slags stormens öga. Mycket av det som hände då är saker som jag sitter och ältar timme efter timme i terapi idag. Jag visste nog inte när jag var sjutton att det deppiga skulle växa och bli större, för jag hoppades alltid precis som du att det var något tonnårsrelaterat som skulle "växa bort" så småningom. Men det har inte vuxit bort, och det är väl inte så konstigt, för mitt depp fanns redan innan tonnåren. I efterhand har jag förstått att jag var tio år gammal första gången jag fick panikångest. Jag brukade ha svårt att sova och jag gick upp på nätterna, gick ner i källaren för det var det enda stället i vårt hus som var tillräckligt privat, och så grät jag, sån där gråt som låter som ett plågat döende djur. Jag visste inte varför jag var ledsen då. Jag visste inte varför jag var ledsen när jag var sjutton år heller. Idag vet jag varför jag är ledsen, och det är skönt. Det är väldigt skönt att förstå att depression inte är en del av min personlighet, att det finns yttre faktorer som har gjort att den utvecklats. Och om det är yttre faktorer kan jag lättare förstå dom.

Ibland när jag har en bra dag brukar jag tänka att jag är glad att detta hände mig nu och inte om tio år. Att det är bättre att vara tjugotre och krossad än trettiotre och krossad med jag vet inte, ett liv, en karriär, två barn som är beroende av en eller vad man nu tänker sig att man ska ha för ett slags liv. Att man krossas och allt det krossas med en. Men det är verkligen ingen tröst att tänka så när jag har dåliga dagar.

Vilka i din omgivning vet om att du känner så här? Kanske är det dags att säga det högt till någon väl utvald. Kanske är det också dags att gå till en doktor. Vissa perioder i livet behöver man draghjälp, nån som håller en i handen en liten bit på vägen. Det kan vara en vän, det kan vara seratoninhöjande medicin och det kan vara en terapeut. Alltså det är omöjligt för mig att säga att det är en tonnårsdepp som kommer att gå över för det vet jag inget om. Min tonnårsdepp visade sig vara en depp som funnits sedan jag var liten och som fortfarande finns. Vad ska du vidta för åtgörder då? För att få hjälp, för att kunna bli gladare, för att förstå om det är en tonnårsdepp eller en långvarigare variant.

1. Prata med någon i din närhet som du litar på. Läs detta inlägg av QotN innan. Säg precis som det är, säg att du inte vill ha någon dramatik eller sympati, säg bara att du behöver berätta om det.

2. Be den här personen att hjälpa dig ta kontakt med vården. Det är i princip omöjligt att be om hjälp när man mår ruttet, man orkar helt enkelt inte. Det är läskigt, obekvämt och ansträngande. Be din vän att kolla upp vårdcentral och boka en tid till dig, att se sig om efter samtalshjälp som kan funka. Det finns många ställen som har rabatterade priser för ungdomar så det kan vara värt att kölla efter.

3. Var inte rädd för mediciner. De är ett verktyg för att du ska palla att leva ditt liv och orka klara upp de saker som gör att du inte mår bra, inte en lösning. För mig har de varit en förutsättning för att orka vidare.

Generellt kan jag känna att väldigt mycket av det som stormade runt i själen under tonnåren har lagt sig nu i takt med att man blir äldre och säkrare på vissa saker och bla bla bla. Men det har dykt upp andra nygamla och nya saker. Om du är lagd åt the dark side, tveka inte att vidta åtgärder på studs!!! Psyket är en mörk och förvirrande labyrint och många traskar runt i den i flera år ovetandes om att de är vilse, för att till slut få panik när de plötsligt upptäcker det en vacker dag. Håll inte ut och kväv skiten och vänta på att få reda på hur "illa" det är. Vi är massor med emos ute i världen och även om det är ett jobbigt pissigt liv många dagar så mådde jag faktiskt sämre när jag jobbade stenhårt varje dag på att inte låtsas om hur kasst jag mådde.

Emokramar,
/EmoBoost

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar