2013-11-12

Werkin' Girl

Nu ska jag berätta något för er. Nämligen något rörande det här med att jobba. För mig är det förenat med en helt bisarr skräck och jag svämmas över av otillräcklighetskänslor, prestationsångest otäcka skuldkänslor så fort det är dags att göra något jobbrelaterat. Vi backar bandet lite.

Jag har haft ett gäng extraknäck i mina dagar. Mitt första möte med arbetslivet var ett vikariat i tre veckor sommaren när jag var sexton år. Det gick bra. Jag sket i jobbet rätt hårt så som man gör när man är sexton, tror till och med att jag bad om ledigt sista veckan för att åka till emmabodafestivalen (haha!) vem tar ledigt en vecka när man fått ett treveckorsvick?? Så roligt. Så långt är allting bra, självkänslan intakt, livet och jobbandet flyter på utan några krusningar. Nästa jobb, som jag hade under gymnasiet, var i en liten butik som sålde kläder och heminredning till typ målgrupp fotbollsmorsa. Jag var mycket bra på detta jobb, som gjord för att kränga odd molly blusar och små stenar för sjuttionio kronor med orden HOPE eller LOVE inristade i sig. Jobbet var väl okej, eller det var skittråkigt. Men det var inte ännu ångestladdat. Halkade även in på lite andra konstiga jobbgig som påklädare, barnvakt och något enstaka servisgig som gick ganska smärtfritt. Mitt absolut värsta var när jag jobbade extra som demonstratör i butik, ni vet en sån som står i mataffären och bjuder på nån bullshit ny chipssmak eller kanske nån stekt korvbit som ska ha extra hårt skinn som inte spricker eller valfri annat idiotiskt attribut. Man blev alltså inringd lite hipp som happ för att jobba i något mystiskt köpcentrum på andra sidan stan man aldrig tidigare satt sin fot i, i en lysrörsflimrande kall mataffär där man skulle stå och säga samma dumma fraser om och om igen under åtta timmar till gubbar som svarade typ HÄHÄ du det får jag ta och fråga regeringen om först innan det blir nåt köp! Lyckligtvis tvingade min självbevarelsedrift mig att sluta med detta efter inte allt för många pass.

Det var efter detta som det uppstod... problem. Efter gymnasiet, ni vet när man plötsligt är utskiten i världen och inte riktigt vet vad man ska hitta på härnäst, började jag söka en herrans massa jobb. Eftersom jag inte visste vad jag ville plugga ännu tänkte jag att det bästa måste vara att jobba, spara pengar och fundera på vad som verkade bra. Sagt och gjort.

Redan på intervjun kände jag ett obehag. Detta är vad jag kan komma på den enda gång jag verkligen borde litat på den där berömda magkänslan (den brukar oftast leda mig fel så det är bäst att inte lita på den, min magkänsla säger ju till mig att jag borde dö ca en gång i veckan lol). Jag vände ut och in på mig själv för att imponera på de två chefer som satt mitt emot mig i det lilla bleka konferensrummet. Och något måste jag ha gjort rätt, för trots att jag varken hade körkort som de krävde eller i princip några relevanta meriter alls anställde de mig. Det var där min tid som kontorsråtta började. Det var ett litet kontor där de anställda räknade minuterna tills klockan slog fem och man fick sticka därifrån. Missnöjet pyrde överallt. Men det märkte jag inte först. Jag var alldeles för yr av att plötsligt ha en personalbank på trehundra pers att förfoga över, att jag av någon märklig slump plötsligt hade en hög med visitkort med mitt namn på att dela ut till de som var intresserade, att jag hade ett direktnummer som gick till ett eget kontor?! Så märkligt. Jag var nitton år och klädd i jeans, blus och kavaj.

Det första som hände var att jag blev satt av en av cheferna att "kolla" mina kollegor. Det vill säga dubbelkolla det jobb de gjorde så att ingen hade "fuskat". Det var ständiga gräl mellan cheferna och de anställda, ständigt konstiga hot och lockelser om vart annat. Efter typ ett år bestämde jag mig för att säga upp mig. Jag tog ett prat med mina chefer i enrum och berättade att jag hade mycket i mitt privatliv (true) och att jag hade beslutat att gå. Det slutade med att jag skulle stanna men på deltid. De var väl egentligen väldigt tillmötesgående av dem, bara det att jag verkligen inte ville vara kvar. Men av någon anledning stannade jag. Det visade sig ganska omgående att det här med att vara den enda på kontoret som jobbade deltid inte var speciellt härligt. Mina nya arbetsuppgifter var mer administrativa och jag fick en ny arbetsplats ute i receptionen. Plötsligt beslutades det att jag inte fick äta lunch samtidigt som de andra. Efter några veckor bestämdes det plötsligt att jag inte heller skulle vara med på trefikat utan att jag fick ta min fikapaus efter att de andra var klara. Någon måste ju "vakta dörren". Ett antal andra incidenter följde och jag mådde allt sämre på det där jävla jobbet. Till slut sade jag upp mig. Jag hade en månads uppsägningstid. En vecka innan jag skulle sluta blev jag sjuk. Det var en fredag. Efter att ha pratat med min kollega och sagt att jag inte kunde komma in fick jag ett samtal av min ena chef som skrikande konstaterade att jag hade "svikit alla" och "lämnat hela kontoret i sticket", att jag "förmodligen inte ens var sjuk utan bara inte pallade trycket under högsäsongen", att jag "inte kunde vänta mig några vidare referenser" från honom och så vidare.

Måndagen som följde var jag fortfarande sjuk men gick till jobbet med ett läkarintyg i handen för att prata med den chef som hade ballat ur så överjävligt. Jag ville prata med honom för att berätta att sättet han betett sig på hade gjort mig skitledsen och att det kändes orättvist. Att det inte kändes bra att jag skulle sluta och att detta hade hänt en vecka innan. Vårt samtal den förmiddagen slutade med att han stod upp lutad över bordet och skrek medan jag hade fullt sjå med att inte börja lipa. Det gick sådär, och resten av dagen var en helvetes jävla pest som jag trots allt uthärdade. Liksom resten av min sista vecka. När den var över var jag så sjukt jävla lättad att jag började gråta på bussen på vägen hem. Blev så JÄVLA full den kvällen.

Ett år efter att jag slutat på helveteskontoret var jag tvungen att kolla efter ett nytt extraknäck inför sommaren. Fick ett bra jobb i butik, bra lön, chillat och ganska kravlöst men helt okej kul. Bara det att jag ganska snart upptäckte att detta psyke inte längre var byggt för att jöbba. Varje natt innan ett jobbpass kunde jag inte sova och hade vansinnig ångest. På morgonen grät jag alltid och fick panikångest som rätt ofta resulterade i att jag kräktes innan det var dags att dra och jobba. En morgon i början av sommaren försov jag mig. Jag fick panik och ringde jobbet, sa att jag var på väg och att jag skulle skynda mig. Sedan följde den värsta panikångestattack jag haft i mitt liv. Låg på golvet i badrummet, hyperventilerade, kräktes, grät. ja you know the drill. Jag ringde till jobbet igen och sa att jag mådde dåligt och att jag inte skulle kunna komma alls. Hela den dagen låg jag i sängen och grät. för att jag kände mig så jävla dålig som sjukat pga "var så jävla klen i psyket" snarare än att jag mådde dåligt överhuvudtaget Efter det tackade jag inte ja till fler pass, men jag sade heller inte upp mig. I slutet av sommaren lades jag in på en psykiatrisk avdelning. När jag var där fick jag ett mail av min kontaktperson på jobbet som skrev att hon hade "lagt mig i ej-aktiva-mappen" då de behövde folk som kunde jobba mycket oftare än vad jag hade gjort senaste tiden och att hon mailade för att jag inte hade varit så svår att nå på telefon. Det var en enorm lättnad.

Igår gjorde jag mitt första jobbgig sedan dess. Det är ett roligt illustrationsjobb tillsammans med två underbara personer som jag är nära vän med. Det har varit jättekul att prestera och känna att det går bra, men jag märkte ganska snabbt att den gamla äckliga ångesten för att jobba sitter i fortfarande. Känner mig värdelös, har extrem prestationsångest och blir paranoid och tror att alla hatar mig. Vilket är helt sjukt. Jag vet att det är inbillning och att jag är skitduktig och att de jag jobbar med är världens snällaste. Jag vet att de ville jobba med mig för att de tycker att jag är grym. Men ett emopsyke verkar ju göra ALLT för att förvränga sanningar. Önskar bara att jag kunde dumpa emoskiten och tjäna lite cash helt odramatiskt som omväxling :-(

Min pseudonym på den här bloggen har alltså som ni kanske fattar ingenting med att jag älskar att jöbba att göra. Nänä. Den kommer från titeln på en låt som de dagar jag känner mig stark och fri får fungera lite som en Anthem.

LIKE A CHEETAH IN THE JUNGLE 
BUT I'M MOTHERFUCKING FASTER



/WERKIN' GIRL

5 kommentarer:

  1. Asså all kärlek. Jag har sån brutal ångest över att jobba, sjukanmäler mig ofta när jag på nåt vänster ändå tackat ja till jobbpass och lär antagligen få sparken snart. Ba nää d e ej normalt att jobba två pass i månaden gumman..... Ett mysterium hur andra pallar

    SvaraRadera
  2. Asså I DIE på den här ljuvliga bloggen. Så jävla skönt att kunna komma in här och inse att det inte bara är jag som har en totalt uppfuckad självrespekt och förlamande prestationsångest. Nu ska jag ringa och sjukskriva mig från morgondagens inbokade pass på mitt xtrajobb. Har nämligen i vanlig ordning helt destruktivt klöst sönder ansiktet så jag ser ut som faan. Gaaahh.

    SvaraRadera
  3. Kära emoboosters, så skönt att höra att jag inte är själv om detta!! Fattar ibland inte hur jag ska kunna jobba upp energi och pepp för att jobba på något sketet extrajobb, än mindre hur jag ska komma på något att försörja mig på RESTEN AV MITT LIV? och dessutom orka göra det VARJE DAG. Alltså lord bless the day jag känner typ "kanske dags att ta ett extrajobb igen?", det betyder förmodligen att mitt inre emo har dött. Men jag misstänker att en gång emo at heart alltid emo at heart. Kanske får vi gadda ihop oss och jobba tillsammans på nå vis. EmoBoost Offices. Enorma medicinskåp, små ombonade vilorum, after work varje dag i köket där vi sitter och röker och gaggar om tvångstankar, knull och feelings.

    <3 Kram
    /WERKIN' GIRL

    SvaraRadera
  4. blä, vilken svinig arbetsplats :( lite sådär kände jag för mitt gamla jobb, ångesten kom redan kvällen innan, kunde inte äta med de andra på lunchen för jag var så nervig att jag bara sprätte maten omkring mig, kunde liksom inte föra en gaffel till munnen för att jag darrade så mycket. och nu när jag skulle söka nytt jobb har det förstört mig helt. typ 75% av mitt depp är kopplat till att jag måste söka jobb, gå på intervjuer, kanske hamna med några psykon som skulle mobba mig, att jag skulle misslyckas helt osv. nu hamnade jag istället på ett tryggt gammalt jobb, som jag inte är det minsta rädd för, men som inte alls är det jag skulle vilja jobba med eller har utbildat mig till. oh well. om emoboost offices behöver en webbutvecklare får ni hojta.

    SvaraRadera