2013-10-01

Upptäckten av fittan och skammen som följde

Min medbloggares inlägg om onaniminnen från barndomen tidigare idag piggade upp mig enormt! Då jag kom i puberteten redan som nioåring var jag minst sagt snabb på bollen när det gällde det här med onani och över huvud taget utforskande av min sexualitet. Det var förstås enormt skamfyllt. Man får tidigt lära sig sin plats som liten flicka, när det handlar om kropp såväl som knopp. För ungefär ett år sedan var jag ute och slirade på en nattklubb, och i rökrutan träffade jag en skitsoft kvinna som jag bondade med utan bara fan. Hon berättade att hon hade en dotter på nio bast som precis fått sin mens. Jag blev eld och lågor och ville så klart dela med mig av mina erfarenheter av detta, och fråga henne hur hon och andra vuxna förhöll sig till denna förändring i barnets liv. Vi snackade länge och jag blev impad över kvinnan och hennes dotters goda relation. De brukade ibland läsa tillsammans i en bok om kroppen och hur den fungerar för att flickan skulle få lite koll på läget. Dottern brukade lugnt bläddra och ställa frågor, och så satt de tillsammans en stund och filosoferade. Sedan brukade dottern slå igen boken och säga nä nu tror jag det får räcka för den här gången. Soft!
  • Jag har ett minne om en sexuell lek som måste vara mycket tidigt. Det utspelar sig nämligen i snickarrummet på mitt dagis mellanavdelning, där man gick i åldern tre till fyra år. Jag och en pojke som vi kan kalla J leker i snickarrummet. Vi hamrar spikar i en stor stubbe som står på golvet. J frågar mig om vi ska bygga en koja under snickarbänken. Sagt och gjort, vi sätter kuddar för snickarbänken och hänger skynken så att ingen kan se in. Väl där i mörkret föreslår jag av någon anledning att vi ska klä av oss nakna. Ska vi leka att vi knullar?! frågar J, och vi fnissar. Han lägger sig på mig och trycker sin snopp mot min fifi. Plötsligt hör vi att någon kommer in i rummet och blir genast mycket förlägna. Vi vrålar i panik att INGEN FÅR KOMMA IN och skyndar oss att ta på kläderna igen. Jag minns att jag i efterhand kunde få en hemsk känsla av att jag hade gjort något oåterkalleligt. Ibland saknade jag min mamma så mycket att jag fick ont i magen, och jag var övertygad om att magontet kom från att jag hade begått denna förkastliga handling i kojan under snickarbänken. Skammens knivblad skär djupt i den arma flicksjälen :(
  • Ett annat minne är upptäckten av min fifi. Ja, jag visste förstås att jag hade en vajazzle, men jag hade faktiskt inte funderat mer på den än att man kissade med den. Rätt var det var så satt jag i alla fall på toaletten en dag och upptäckte plötsligt en hålighet där nere. Förvirrad och trumpen såg jag mig omkring efter något instrument att undersöka detta närmare med, och min blick fastnade på en gul blyertspenna som låg på golvet. Döm om min förvåning när den helt lugnt och odramatiskt gled in. VA! Tänkte jag. Det var det värsta.
  • Andra klass. Eftermiddag. Skyndar mig hem efter skolan. Har nämligen upptäckt en aktivitet som är mycket roligare än att hänga med kompisarna, mycket mer spännande än att bada eller cykla eller hänga på fritids. Amen to that tänker ni, för ni vet såklart vad jag syftar på. Nämligen att tyst och diskret stänga sovrumsdörren efter mig, rulla ihop ett par tubsockar till en boll, lägga mig på mage och placera bollen i höjd med fifi och gnida fram och tillbaka tills den fantastiska nya känslan sköljde över mig. Det var totalt beroendeframkallande, och jag var hooked.
  • Någon gång under samma period som jag upptäckte tubsockarna som hjälpmedel för att uppnå orgasm hände det onämnbara. Jag hade en sejour i min säng en kväll, och med det menar jag ett slags krampaktigt gnidande fram och tillbaka, när någon plötsligt knackar på dörren. Jag hejdar mig hastigt och stelnar till. Min pappa öppnar dörren och kommer in i rummet, sätter sig på sängkanten, tvekar lite och säger: "Jag ville bara säga god natt och så. Du, förresten... du ska inte hoppa så mycket i sängen. Ja, sov gott då." SKAMMEN!!!
Snackade med en kompis som jobbar på dagis om det här med barnsexualiteten. Hur man kunde veta att det här måste ske i lönndom, trots att ingen hade informerat en om det. Att detta mystiska gnidande, gnuggande och pillande måste ligga ordentligt nerpackat i hjärnans skamförråd. Min vän berättade i alla fall att hon nyligen tagit ett snack med en kollega som högröd i fejset läxat upp en liten tjej som gnuggat sig hängivet mot en bordskant. Vad gör du, hade hon skrikit, nä så där gör man inte! Min vän berättade vidare att hennes approach till det här fenomenet, som förekom lite var och varannan dag bland både pojkar och flickor, var att berätta för barnen att det där är något som man kan göra när man är själv, och det är inget fel med det. Jag tror att jag håller med i hennes åsikt.

/WERKIN' GIRL

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar