2013-10-05

Suicidal girl

Hej små boosters

Nu ska jag öppna minnenas låda. Oj redan här känner jag att det kommer gå åt helvete. Jag har en tendens, har jag märkt, att ironisera över kring saker som är plågsamma för mig. Det blir ett sätt att hålla dem längre ifrån mig, men resultatet blir ju att det jag berättar mottas som en rolig anekdot när det egentligen inte är adekvat för innehållet. Nåväl, jag ska försöka att inte raljera. Detta blir någon form av försök att gå igenom detta för mig själv (inför öppen ridå hehe) obs nu börjas det.

För fyra år sedan gjorde jag ett självmordsförsök. Detta efter en relativt kort tids depression men som dock golvade mig totalt. Jag var helt oförmögen att ta mig ur det och jag visste inte ens vad "det" var som hade drabbat mig. Har beskrivit det lite i inlägget "Emodagbok #2" om jag inte missminner mig. Det sista jag minns är att jag ringde 112 eftersom jag nånstans i bakhuvudet insåg att jag var illa ute. Pratade en liten stund med en kvinna som lät uppriktigt orolig och sen mumlade jag "äh jag pallar inte" och lade på. Då ringde hon upp.

Jag får nästan andnöd när jag skriver detta. Tänk så hade den här 112-kvinnan inte ringt upp. Det är en otäck och på ett sätt ogreppbar tanke. Hon bad om min adress och bad mig att ställa upp dörren. Minns att jag ramlade ut i trapphuset och lade ett skräpande täcke i dörren. Sen är det svart.

Inskrivningsanteckning från IVA St Göran

Aktuellt: Ringt 112 efter okänt intag av okänt antal tabletter. Initialt kontaktbar och dricker på akuten kol innan hon blir medvetslös. Tömda förpackningar motsvarande Zopiklon 150 mg, Atarax 850 mg samt Theralen 500 mg medförda av ambulans.

Bedömning: Symtomatisk beh med övervakning av vitala funktioner. EKG-övervakning, Kad. Vid ankomst till IVA hostar pat till, läggs i framstupa sidoläge, tolkas som laryngospasm, sannolikt pga aspiration. Rensuges och intuberas.

Detta är fasansfullt att läsa om mig själv. När jag vaknade och timmarna efter hade jag så himla ont under bröstbenet. Förstod inte vad det var, frågade nån mentalskötare som berättade att jag blivit intuberad. Alltså legat i respirator eftersom det sannolikt hade kommit ner kräk i min luftstrupe. Detta gör mig yr av ledsenhet.

När jag låg i sängen på MIVA fick jag prata med en kvinnlig psykiatriker. Detta minns jag dock inte. Dagen därpå fick jag träffa en man. Vi satt i ett litet rum och jag hade en sån där idiotisk klänning som man knyter där bak. Ur psykjournalen

Psykiatrisk anamnes: För något år sedan sökt till vårdcentralen på grund av tvångstankar kring spis, dörrar etc. Under hösten fått kontakt med läkare på Studenthälsan som för 6 veckor sedan påbörjade behandling med paroxetin. 

Tidigare självskada: Vid ca 3 tillfällen tagit "någon karta" medicin i ångestdämpande syfte. Därefter somnat och vaknat upp. Detta har inte föranlett någon kontakt med psykiatrin.

Psykiskt status: God formell och emotionell kontakt. Ingen ökad ångest. Ledsen, gråter under delar av samtalet. Sänkt grundstämning. Inget som helst psykotiskt. Möjligt suicidförsök enligt ovan men pat nekar på ett trovärdigt sätt till kvarstående suicidtankar. 


Läggs in på avdelning 1 på St Göran som är nån form av observationsavdelning. Slås plötsligt av det oerhört otäcka i att jag är inlagd på psykiatrisk avdelning. Ber återigen att få prata med läkaren och ger således, mindre än 48 timmar efter ett allvarligt suicidförsök, ett så pass trovärdigt intryck att jag skrivs ut.

Uppföljning planeras "tämligen akut" vilket i praktiken innebar två veckor senare. Detta kan man ju ha synpunkter om men det orkar jag inte just nu. Under dessa två veckor är jag helt chockad över vad jag har gjort. Jag kan inte förstå det. Samtidigt vill jag göra det igen fast ordentligt. Jag tänker på att ta livet av mig i princip hela tiden. Det är som en tvångstanke. Varenda gång jag går in i ett rum tänker jag "var kan jag hänga mig här? finns det några föremål jag kan skära mig med? kan jag hoppa ut genom ett fönster?" Detta slutar med att två av mina kompisar tvingar iväg mig till psykakuten och och jag blir inlagd enligt LPT. Det är en annan sorglig historia.

Nu har jag skrivit detta. Det känns skönt faktiskt.
Kramar QotN

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar