2013-10-17

Ledsna minnen

Så fort jag la huvudet på kudden nu ikväll så kom minnena rasande över mig som en äcklig ovälkommen ström av skit. Jag minns hur han hackade på mig, suckade, skällde ut mig för ingenting, tog ut sin frustration på småsaker jag gjorde fel. Och nu ska jag skiva ner några av dom. Jag ska skriva ner de som jag orkar minnas. Småsaker.

Alla gånger som vi suttit timmar vid matbordet, långt efter att alla andra ätit klart och gått, och övat och övat på att hålla gaffeln i "rätt" hand. Medan tårarna rinner och det inte finns några arga ord kvar, bara ledsna, och så misslyckande. Hela tiden misslyckande. De konstanta misslyckanden som en åttaåring är skyldig till. Tills någon av oss liksom gav upp.

Och den där gången när jag var tjatig, som ett barn kan vara, och ville "ha" något. Tjatade till min mamma och pappa vid bordet där de satt. Min yngre kusin bredvid mig. Och hur han drämde till mig på baken, liksom lite för hårt. Alldeles för hårt. Det gjorde ont och jag skämdes. Jag skämdes för att jag hade gjort fel och för att han inte tyckte om mig, för att han tyckte så illa om mig att han slog mig, och att min kusin var där och såg allt hända.

När jag gick i skolan och hade svårt med matten. Och jag satte mig kvällen innan ett prov i soffan i vardagsrummet, lade ut mina böcker på bordet framför mig och hann lösa några uppgifter innan han dök upp och satte sig där vid den öppna spisen, tände sin cigarett. Och så började han. Klaga på var jag satt, att det var idiotiskt, att belysningen var fel, att man behöver en ordentlig linjal, att jag inte satt på en ordentlig stol. Att allt var fel. Att det var korkat och en dålig idé. Och jag sa gång på gång att jag tänkte sitta kvar, att det var sent och jag ska gå igenom några sista grejer. Bråket eskalerade och vi skrek på varandra, han högröd i ansiktet och jag med mina korkade tårar strömmande hes i rösten och bultande hjärta. Över en jävla sittplats. Eller över något helt annat. Det blev inget mer pluggande och provet dagen därpå gick skitdåligt för jag var ledsen och hade inte sovit. Och han visste inte ens att jag äntligen hade kämpat upp mitt jävla betyg till ett VG. Men det hade väl mindre betydelse.

Men nästan starkast av allt minns jag en märklig händelse. I vår familj drack vi te. Hela tiden skulle det bryggas en kanna te. Jämt skulle någon dricka te och då skulle de andra hänga på. Det brukade ofta ropas från TV-flimret i vardagsrummet in till mig: "KAN INTE DU GÖRA TE???" och jag gick för det mesta dem till mötes. Ingen stor sak. Men vid ett tillfälle ledde detta jävla tebryggande till en explosion från honom, den ständigt tickande missnöjda bomben. Den gången när jag frågade min bror om han kunde göra te, och min bror sa nej. Jag sa snälla. Och min far vaknade upp ur sin frånvarande introverta dvala och liksom röt, vad fan är det för del på dig, du är så jävla lat och han drämde en stol i golvet. Och nej, jag visste inte vad det var för fel på mig. Och jag vet fortfarande inte det.

Varför har allt det här stannat kvar? Kan de minnena suddas ut och arkiveras tillsammans med all annan obetydlig skit som hänt i ens liv, tack, tryggt nerpackade i en mapp märkt saker du inte behöver bry dig om. För jag vill inte minnas det där och undra varför han tog ut sin frustration på den där lilla ungen som råkade vara jag. Den lägsta i hirearkin, sist på näringskedjan.

Hashtag #alkoholiserad pappa
/WERKIN' GIRL

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar