2013-10-15

Kläder

Idag när jag såg mig själv i spegeln blev jag fundersam, när började jag klä mig så här? "Så här" var i detta fall ett par svarta smala chinos, en enorm ribbad ljusgrå herrtröja, svarta tygskor med tjocka gummisulor, svart ryggsäck i canvastyg och en svart dunväst med luva. Bekvämt, alltså. Rent utav praktiskt. Inte alls fult eller tråkigt, bara inte alls som förr. Har tappat stilen lite efter alla upp- och nersvängar och viktvariationer. För att inte tala om att jag typ är bankrutt och typ inte har råd att handla kläder, men det är ju ett mindre problem för den kreativa. Genom åren har man ju pendlat fram och tillbaka mellan mer eller mindre smakfulla fallenheter när det gäller kläder och stil, och efter att ha stirrat förvirrat på mig själv en stund i spegeln promenerade jag till skolan och tänkte jag tillbaka på dessa en smula för att liksom hylla/begrava dom. Vi börjar från början.

Elegant fjant
Mitt första minne av att liksom aktivt ha valt mina kläder och försökt mig på något som skulle kunna liknas vid "en stil" är från tredje klass. Ja nu skäms jag nästan redan, men det var ett par blekrosa byxor i linnetyg och en matchande ganska stor skjorta som min mamma hade köpt på Bennetton. Brukade bära skjortan öppen och ha ett vitt linne under och jag minns att jag kände mig enormt typ... fräsch och elegant. Herregud.

Färgglatt ufo
Vi hoppar till femte klass. Jag tog då ett beslut att klippa av mig håret, så vi gick till en drop-in frisör och jag bad om att få kort hår. Tjejen som skulle klippa mig verkade skräckslagen och var inte alls speciellt uppmuntrande, frågade mig flera gånger om jag verkligen var säker, men jag stod på mig. Kände mig vansinnigt fin och första dagen i skolan det läsåret var jag sprickfärdig av stolthet. Minns att två av killarna i klassen viskade och pekade på mig, och då jag kände mig helt fantastiskt snygg utgick jag helt enkelt från att de viskade något berömmande och jag bemötte dem med mitt bredaste leende. Jag hade också dagen till ära på mig min nya favoritklänning, en knälång ärmlös ganska tjock klänning från indiska i regnbågens alla färger med en stor virkad gul stjärna på bröstet och luva. Tur att jag hade så bra självförtroende.

Lillgammal och svår
Efter detta fram till sjuan följde en period av att låna (stjäla) min äldre systers kläder. Minns speciellt en svart spindelnätstunn glesstickad tröja med lite goth-varning som jag till och med i efterhand kan tänka på med en viss avundsjuka... Kände mig sjukt off under den här perioden och gjorde stor sak av att färga håret svart och bar det i en kort page med bred rak lugg som slutade ett par centimeter ovanför ögonbrynen. Mådde nog i ärlighetens namn redan då jävligt dåligt, minns att jag skolkade en del och gick runt fylld av hat mot typ alla. Hade sliten jeansjacka med små pins (som det stod typ FUCK OFF! på hahaha) och gamla medaljer som jag köpt på loppis.

Trevande emo
I sjuan började jag förvirrat ge mig på att använda lite smink. Hade snedlugg och spelade in blandband med typ belle & sebastian trots att ingen lyssnade på kassetter längre. Gick som vanligt runt och var fylld av hat mot omvärlden kombinerat med något slags präktighetskomplex vilket tog uttryck i att vara sjukt "smart" enligt den tidens mått. Minns inte alls vad jag brukade ha på mig för kläder förutom att jag likt alla andra jämnåriga slets mellan att vilja passa in bland de läppglansdyrkande pastelltjejerna och någon slags identifikation med de äldre förebilder jag hade som satt och kedjerökte på Cafe String på eftermiddagarna och hade "riktiga" liv.

Urringad med överlevnadsinstinkt
Sedan följde någon slags adaptation. Jag gick med hull och hår in för att tas för en av brudarna, och då menar jag typ jeans och någon lite för urringad topp, mycket mascara och ballerinaskor. Nån liten handväska med gulddetaljer på det. Fy fan vad fult!!! Men jag ville bara vara en i gänget, herregud. Tyvärr för mig lyckades jag aldrig riktigt se sådär solbränd ut som de andra fjortistjejerna, aldrig samma dyra tacky märken, lipsyl istället för juicy tubes och konstiga guldsnäckor i öronen istället för de där fåniga enorma pärlörhängena som än idag är så vanligt bland dessa tjejer. I slutet på högstadiet hade jag väl lagt den här ambitionen hyfsat bakom mig och drogs istället åt ett lite patetiskt femtiotalshåll. Hade halternecktoppar i gult med svarta prickar och vippiga kjolar och sån skit. Klarrött läppstift. Diadem. Ja usch.

Kulturelit (LOL)
Vilken tur att jag började på estetiska programmet i gymnasiet då, eller inte. Ganska snabbt förstod jag väl att det inte gick att se ut som varken popemo eller nån liten minihemmafru och försökte efter bästa förmåga anamma den rådande stilen, som förstås var enormt INDIVIDUELL, vad annars. Det vill säga sjok av svart tyg, höga tjocka klackar, draperade chiffongmaterial och höga bylsiga byxor från Diana Orving eller något liknande. Det var så utmattande att klä sig under gymnasiet! Så oavslappnat! Naturligtvis försökte vi alla se jävligt avslappnade ut i våra enorma tygtält, lykke li-knutar på huvudet och och höga klackar, men det var man ju inte. Det var en ständig kamp. Snattade sjukt mycket under gymnasiet också och det hänger väl ihop kan man ana.

2Faced kontorsråtta
Det lugnade väl ner sig till slut och i slutet av gymnasietiden var jag väl inte helt bajsnödig längre, men sedan började jag tyvärr jobba på kontor och var tvungen att klä mig därefter. Detta betydde alltså propert på dagen och uppsexat på kvällen. Jag la ner sjukt mycket energi på att klä mig när jag skulle ut, och det blev en hel del rännande på stan på kvällarna då jag var så sjukt uttråkad av mitt jobb. Var smal som en pinne och hade jeans och blus dagtid och något tajt och svart på mig kvällstid. Det var sjukt ansträngande att hitta kläder i garderoben som inte var helt cp på jobbet och det sög fan musten ur mig. 

Konstskolestudent med ambitioner
Vilket kan förklara varför jag ballade ur så härligt efter att jag slutade jobba där. Jag började på en jävligt chillad skola och tog min chans att klä mig efter humör i största möjliga utsträckning. Ena dagen slappa svarta jeans och nån gammal svart smutsig t-shirt, andra dagen beige cashmirrock, pennkjol med egenhändigt hopknåpade kurbitsmönster på, keps och vit krispig skjorta. Så härligt. Detta är lätt min bästa klädperiod, åtminstone vad gäller avslappningsgraden. Kläder och stil var bara kul och soft, inget ångestfyllt och dyrt/segt/kamouflerande. 

Detta var ett par år sedan och jag tror jag stannar där. Man kan väl närmast säga att jag sedan dess börjat klä mig mer i sånt som är antingen bekvämt eller agerar nån slags rustning, typ fyrtiohålskängor i mocka och technokilleryggsäck eller hur jag ska beskriva det. Men nu. Ja. Depressionschinosen på, kan vi väl sammanfatta det som. Inte jämt förstås, men för jämnan.

Nu ska jag försöka sova igen för nu har väl legriganen börjat verka får vi hoppas.
/WERKIN' GIRL

1 kommentar:

  1. Haha så kul trevande emo.. exakr så va jag också
    love<3

    SvaraRadera