2013-10-06

...Have we met?

Vill ta tillfället i akt att skriva lite om vänner. Jag har aldrig varit en av de som hittar en kompis och liksom hetsumgås med den personen på klassiskt BFF-manér. Jag har några få vänner, och de är jag väldigt nära med. Sedan har jag cirka fem tusen ton bekanta som jag knappt känner och som knappt känner mig, men som jag gärna springer in i och babblar lite med då och då, förslagsvis på fyllan. Därför kan det bli märkligt när jag hamnar i en situation då en av mina nära vänner projicerar sina BFF-drömmar på mig. Det händer ibland, och det gör mig obekväm. Hela principen med vänskap är väl att man ska kunna känna sig trygg med varandra oavsett hur ofta man ses/hörs/bekräftar varandra, am I right? Då kan det, speciellt om man är lite depressivt lagd, bli ett problem när en kompis vill "prata" om att man inte "hört av sig" på "ett par dagar". NEJ JAG HAR INTE HÖRT AV MIG PÅ ETT PAR DAGAR FÖR JAG HAR PLANERAT MIN EGEN BEGRAVNING DIN TRÖGA FITTA!!! vill jag skrika då. Det är ju ganska hemskt, för det är knappast vännens fel att det är så. Och vännen kan ju inte veta att jag inte uppskattar att klibbas ihop med någon och borsta varandras hår medan vi pratar om allt mellan himmel och jord. För jag vill inte ses när jag mår piss, och jag vill inte svara på sms där det står typ "hej kom till riche och häng!!!!! puss!!!!" när jag är upptagen med att försöka klara av att andas.

Jag pratar såklart inte i vida ordalag nu, nä, jag pratar om en specifik kompis. I perioder känner jag mig enormt nära henne, men ibland känner jag att vi är ljusår ifrån varandra och det är som att hon inte fattar ett ord av vad jag säger. När jag berättade för henne att jag hade börjat medicinera för min depression reagerade hon ungefär såhär: "Näe nu blir jag jätteledsen för att du inte har berättat för mig att du har mått dåligt! Varför har du inte sagt någonting?! Jag blir verkligen skitledsen nu, trodde vi var vänner!" Man ba, vem är det som vill ta livet av sig här egentligen..? Haha. 

Samma kompis bevisade återigen våra olikheter genom att ge mig en väldigt märklig present vid ett ganska illa valt tillfälle. När jag kom hem från en sejour på en psykiatrisk avdelning för inte så länge sedan kom hon hem till mig. Jag mådde fruktansvärt dåligt och hade dessutom hemska biverkningar av den nyinsatta medicinen. Då langar hon fram presenten. Det är två böcker.


Grejen är att det hade varit sjukt kul om hon hade köpt de här böckerna som ett skämt. Då hade jag skrattat ihjäl mig. Men det var tyvärr inget skämt. "Min mamma tror att jag är en HSP-person, och då tänkte jag att det kanske du också är". Vad ska man säga? "Vad gulligt av dig... ja just det den där sattes ju upp som pjäs på Dramaten nyligen" tror jag var det jag till slut lyckades klämma fram. Man ba, EXCUSE ME HAVE WE MET???? Nej jag är ingen jäkla HSP-person??? Och för övrigt, vem köper en bok som heter jag vill inte dö jag vill bara inte leva till en person som precis skrivits ut från sjukan för att undkomma sin dödslängtan. Ska man fnizza eller lipa :( Och ja, det var jättegulligt samtidigt som det var alldeles fel. Men mest av allt var det vara ett tecken på att den här personen helt enkelt inte känner mig alls.

Nu känner jag mig lite elak för att jag skrev det här. Men alltså, vad ska man göra. It's my life and it's now or never, som jag brukar säga. Haha. Not. :-(

/WERKIN' GIRL

1 kommentar:

  1. Jag hittade er blogg via Quetzala och vill egentligen bara säga att jag tycker att ni är så himla bra! <3

    SvaraRadera