2013-10-27

EmoBoost Svarar #1: Livsåskådning

Okej, vi utlyste ju en frågestund igår i ett hybrisartat ögonblick! Till vår stora glädje fick vi frågor! Ni har ställt många bra frågor och efter lite debatterande över sms beslutade vi att svara på en fråga per dag. Svaren blev nämligen så jävla långa. Nu kommer första frågan och svaret då alltså.


Anonym frågar:
Skulle vilja veta om ni kategoriserar er o ställer er under nån filosofisk lära/nån livsåskådning eller kanske e eran livsåskådning "emoboosting" haha. eller vänta det lär mer som en livsstil. men ens livsåskådning brukar ju påverka ens livsstil. aja. ni verkar ju vara existensiella av er, hur kategoriserar ni er? även politiskt skulle va kul o höra :) jag älskar också eran blogg kraom på er!!

Queen of the Night svarar:
Okej det mest hybrisartade var ju här att jag tänkte sätta mig ner och bara köra på den här frågan. Alltså ärligt, vad tror jag att jag är för livsåskådningsguru? Jag vet inte ett skit. Ska tänka lite.

Jo, såhär. Min livsåskådning pendlar lite hit och dit men det som är konstant i denna är detta obestridliga faktum: vi alla ska dö. Om man nu förutsätter att detta är sant, vilket man måste vara en riktig loonie för att inte skriva under på, så får man tackla detta på olika sätt. Antingen får man bejaka det eller så får man på något sätt hitta något som kan förmildra detta faktum. I min terapi som jag gått i så har jag (genom olika konstiga andningsövningar) fått öva mig på att förhålla mig mindre till döden. Jag har i perioder varit väldigt inriktad på det. Typ tänkt "vad är meningen med att jag ska bli frisk och plugga för och skaffa barn för, jag ska de och de ska dö alla dör ju" och min terapeut försöker med "ja men du lever ju nu. du kan ha ett bra liv nu" och då återkommer alla tankebanor till "alla ska ju ändå dö". Alternativt har jag förhållit mig till döden på ett kanske mer livsbejakande sätt, typ "vad kommer jag ångra på dödsbädden?" vilket förvisso gör att man blir modig men det är ändå med döden närvarande.

Jag har ofta blivit provocerad av att döden inte är MER central i människors liv. Varför förhåller vi oss inte mer till döden? Hörde nån slags minnestext läsas upp i radio för någon kändis som hade gått bort och då blev jag så förbannad för vi håller på och sörjer och läser texter och minns de döda men egentligen är alla bara så nöjda och glada att det inte var vi just den gången.

Denna konstiga slutledningsförmåga gjorde att jag blev religiös några månader förra våren. Jag tänkte att det kan för fan inte vara möjligt att det är så banalt att man lever och lever och lever och sen dör man och så var det di hele. Det är för enkelt. Det måste finnas ett egenvärde i levandet och i mitt svaga tillstånd tänkte jag att det egenvärdet kanske var Gud. Där hade man kunnat ställa några följdfrågor men jag bestämde mig för att köra på att meningen med att man lever är Gud. Gud vill det. Punkt. Så jag klädde mig fin och gick till kyrkan. Det var underbart faktiskt. Vacker miljö, människor som tog ens hand och önskade guds frid, psalmer och lukter från barndom och skolavslutningar. Och när prästen sa "Ni är alla Guds barn. Ni har alla Guds nåd" så kände jag mig så otroligt lättad. Så märkligt. Jag var tagen när jag gick därifrån, gick på några högmässor till men jag tror ju faktiskt inte på Gud. Men så skönt det är när någon säger att man har någons nåd. Jag vet knappt vad nåd är men det måste väl vara bra.

Tidigare har jag även kunnat stävja tanken på döden med att organisera mig politiskt. Då är det ändå något generationsöverskridande och upphöjt som man lever för, kampen för alla människors lika värde (ang politik: NATURLIGTVIS är jag socialist. Har varit aktiv i sossarna i mina tonår för jag tror att det är inom socialdemokratin man kan göra verklig skillnad inom vänstern i Sverige. Men jag är inte aktiv politiskt längre så jag ligger väl nånstans vänster om vänsterpartiet. De viktigaste politiska frågorna i sweden idag är om man ska vara 1) konkret: inte införa femte jobbskatteavdraget + sänkning av statlig inkomstskatt, förbud för vinstdrivande företag inom vården, individualiserad föräldraförsäkring och bygga fler hyresrätter. 2) lite mer visionär: sex timmars arbetsdag, ingen privat vård eller skola, höjning av kvinnolöner mm mm ). Dock är kampen för människors lika värde något som bara rör människorna och vi dör ju alla ändå. Ja ni ser ju. Oavsett vad jag gör slutar det med döden.

Så summa summarum: jag är vänster och förhåller mig till döden


Werkin' Girl svarar:
Gud så svårt, jakten på en livsåskådning har väl pågått hela livet. Måste resonera mig fram här och se vad som blir, eventuellt blir det ett vettigt svar men kanske också bara en massa blaj. Jag tänker på när jag var liten och hade ett litet barns syn på världen. Det jag kände till då var mitt hem, min familj. Min lantbruks- och jägarsläkt i norrland och min lite mer akademiskt lagda släkt i småland. Mina föräldrar matade mig aldrig med några budord, så här i efterhand har jag funderat på om det inte är väldigt ovanligt? De hade liksom noll uttalade förväntningar på vad man skulle "bli" eller hur man skulle "vara". Minns att jag kände mig som en ö i förhållande till andra barn och deras familjer, att de hade mycket tydligare strukturer än min egen. De hade fler uttalade regler och förväntningar på varandra och det fick mig alltid att känns mig nervös och lite trängd. En gång när jag var elva var jag på semester med en kompis familj på Gotland och till min stora fasa visade det sig att de hade gjort upp ett schema för varje dag, komplett med paus för fri lek och släckning klockan tio. Den här omvälvande upplevelsen slog lite klorna i mig och jag har sedan dess på ett eller annat sätt motsatt mig strukturer av olika slag. Samtidigt som jag är en "vän av ordning" och ogillar när folk ställer till det för andra så har jag svårt att rätta in mig i ett mönster, så har det alltid varit. Alltid haft hög frånvaro i skolan och många sjukdagar på jobb. Aldrig bekväm i rollerna som man väntas spela som flicka, tjej, ungdom, kvinna, men aldrig högljudd i mina protester.

Vad kan vi utläsa av detta då, problem med strukturer och ensamvarg? Jag har noll förväntningar på att andra ska fixa mitt liv åt mig. Jag fantiserar ofta om att leva ensam, arbeta ensam, sitta och titta ut genom ett fönster med en kaffekopp ensam, dö ensam. Ensamheten är en helig graal och en förbannelse. Under en period var jag övertygad om att den så kallade meningen med livet var att fortplanta sig, det enda sättet att spräcka hål på ensamhetens bubbla liksom, jag har alltid sett det som en slags lösning på problemet med alla existentiella våndor. Att ha någon att älska som älskar mig tillbaka, som inte kan göra sig fri från mig. Jag är en ganska negativ typ i det avseendet att jag inte riktigt litar på fölk. Gemenskap är förgängligt, så jag tror bara på mig själv. Men typ, om jag däremot lyckades fortplanta mig skulle jag förlösas?? Om ni fattar.

Väldigt länge nu har min liv handlat om att överleva snarare än att leva. Då kan det här med att försöka identifiera något att leva "för" kännas lite torrt. Nu kommer jag att tänka på en bild jag gjorde för en miljard år sedan som var en figur med tre punkter enkelt markerade på kroppen, och det var hjärtat, hjärnan och könet. Samtidigt som det är faktorer som driver en framåt så är det fängelser som jag vill göra mig av med, och jag föreställer mig att jag i livets början och slutskede varit/ska vara fri från detta. När fångenskapskänslan blir för stark är jag nästan helt övertygad om att den viktigaste uppgiften jag har som människa är att offras, och med det menar jag att dö. Att försvinna från samhället för att samhället är ett människokluster som bildats som följd av fångenskapen man försatts i av hjärnan, hjärtat och könet. När jag har bra dagar tackar jag världen och alla molekyler i den för att jag får finnas, att jag får se allt det här och fungera, att jag kan känna och såras och springa och andas. Då kan jag ibland till och med tro att jag kan bidra. Kanske göra någon lycklig. Kanske dö fri men inte längre ensam.

Det blev mest blaj. Haha! Även: Jag är vänster och röstar sosse.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar