2013-10-22

Ang en blomma (OBS EMOVARNING)



Det här är en sankta paula. En oanselig ganska billig blomma som finns nästan överallt. Blommorna går alltid i den blå-lila-rosa skalan. Jag har en liten berättelse om en sankta paula som jag tänkte dela med mig av.

För många år sedan när jag fyllde nitton år fick jag en sankta paula på frukostbrickan tillsammans med en bakelse och ett tänt ljus av min mor. Det var bara tänkt som en liten dekoration. Födelsedagen kom och gick men sankta paulan bestod där på sin fönsterkarm. Månaderna gick, blommorna vissnade och endast de grönbruna feta bladen återstod. Ignorerad levde den sitt liv där bakom gardinen, sparsamt och diskret. Ibland kom jag ihåg att ge den vatten, men oftast fick den inget alls på en månad. Men den överlevde. När jag flyttade hemifrån första gången var jag tjugo, och då tog jag med mig sankta paulan, jag hade liksom inte så mycket annat att dekorera mitt nya hem med. Ställde den i ett nytt fönster i en ny lägenhet. Glömde bort den på nytt. Vattnade den sporadiskt, blommorna kom och gick då och då utan ett egentligen märkbart mönster. Jag trivdes väldigt dåligt i mitt nya hem och sov oftast borta, hos min mamma eller hos olika killar jag träffade och knullade. Sankta paulan fortsatte sitt liv ignorerad och hoptorkad, men överlevde lik förbannat. Det gick ett år, och jag flyttade igen. Det var ett lite tumultartat och stressigt uppbrott, men sankta paulan packades ner och packades upp i ännu ett nytt hem. En ny fönsterbräda i en ny lägenhet, igen. Blomsterlös har den stått där, vänner som kommit och gått i min lägenhet har kommenterat den, att den är så ful och att den ser så deppig ut. Men jag har inte kunnat förmå mig att slänga den, för någon gång var femte månad blommar den fortfarande. Och den kämpar liksom på. Och jag har haft den så länge. Ni vet? Det tar emot.

En dag fick jag hur som helst ett slags ryck. Jag lade mig på knäna och tittade in under olika möbler för att se om det fanns något damm att samla upp, jag sorterade alla gamla tidningar och slängde, jag städade ur skåpen och ställde in alla glas och burkar och skålar igen i ordning. Och så slängde jag sankta paulan. Bara dumpade den ner i sopkorgen. Stirrade på den en stund och så knöt jag snabbt ihop påsen, sprang ut i trapphuset och slängde den i sopnedkastet. Jag gick in, fortsatte skura och skrubba, och då började jag gråta. Sörjde den dumma blomman som hade varit med så länge och varit så jävla ful, men då och då levererat helt oväntat och därför hindrat mig från att överge den. Sörjde de år den hade funnits i mitt liv. Grät över att den varit med mig hela tiden och att jag nu hade svikit den. Kände mig som en sån där kärring som är med i sit coms som stereotypt exempel på "en deprimerad" = börjar gråta när hon ser en vante som någon tappat på gatan eller klädd i en oformlig persikofärgad tunika mumlar att hon bara vill att alla ska komma överens medan hon moffar i sig regnbågsfärgad sockerkaka tills hon kräks. Ni vet typen.

För några dagar sen köpte jag en ny blomma. Den kostade nio och nittio, det var ett impulsköp i kassakön på Hemköp. Nu står den i fönstret i mitt kök. I full blom. Och jag kom att tänka på den fula gamla födelsedagsblomman igen, jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på den, men känner att jag nu på något vis gett den upprättelse.

/WERKIN' GIRL

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar