2013-10-09

Cymbaltadagboken #4



Hej emotards. Då har det gått sexton dagar sedan den nya substansen började läcka ut i min kropp. Och jag känner den, det gör jag verkligen. Cymbaltatuggandet gör det svårare att ramla ner i fallgropar. Men jag har svårare att glädjas också. Känslolivet är en relativt jämn ström av inte så attraktiva känslor, vilket kanske inte låter så kul, men det är bättre än att mitt i en ganska trevlig vardaglig situation få blixtfantasier om att jag skjuter skallen av mig eller sågar upp artärerna. Depression gör ju att man generellt sett är ganska oemottaglig för andras känslor, man blir lite empatiskt störd, enbart intresserad av sitt eget känslotjat. Det är svårt att säga om cymbaltan förstärket det eller inte, men jag känner mig enormt isolerad och rätt ointresserad av andras inre liv och allt som följer med det. Ibland har jag till och med svårt att veta hur jag ska reagera på folks känslor utan får liksom "gissa" mig fram. Det går oftast bra då man ju inte är en total social retard, men det är inte så charmigt i längden.

Vad finns att tillägga mer då, jo, idag fick jag lite av en uppenbarelse. Jag har nämligen stört mig som bara den på att jag verkar må bättre utåt sett, det vill säga att folk reagerat på att jag är mer alert, skrattar mer och så vidare. Trots detta ligger jag lik förbannat förstenad i fosterställning hela dagarna, kan inte förmå mig att möta världen och dess tröttsamma invånare?! Vad i helskotta, jag har hela tiden hoppats att kemikalierna i hjärnan och isoleringen på något vis skulle gå hand i hand. Men så satt jag där på min gruppterapi idag och lyssnade till en person när en insikt som en liten ful skabbig fågel slog sig ner på min axel och viskade "Medicinerna är bara ett verktyg. Resten får du fixa själv". KUK tänkte jag och kände mig ca mindre än nånsin. Jag orkar nämligen inte fixa resten själv. Jag orkar inte mer. Och om inte kemikalier kan få upp mig ur den här satans duntäckesgraven så blir det nog inget som läget ser ut nu. Helvetica!!!!! Vad gör man nu då?! Jag är tydligen så lycklig som jag kan bli för stunden nu när jag har de kemiska förutsättningarna att klara av life, och det duger bara inte.

Skitsamma! Jag tänker ägna mig åt att överleva natten! Här i min jättestora jävla sängjävel!
/WERKIN' GIRL

1 kommentar:

  1. Jag tror att om man har levt tillräckligt lång tid dränkt i sitt eget mörker, då har man liksom reducerat ett friskt sätt att leva och gjort det till något normalt att stanna i sängen och låta hela dagar bara flyta bort. Det blir ens naturliga instinkt, man vet inte så mycket annat.

    Nej, jag har inget tips, inget vettigt.. Jag behövde nog bara få lufta tankebanan. Men tack för bra blogg!

    SvaraRadera