2013-10-08

Att identifiera den rätta vägen

Hänt idag: Vaknade någon gång vid lunchtid (wtf?) låg kvar i sängen i mörkret och smsade lite. Åt upp en gammal kitkat som låg bredvid sängen. Tänder till slut lampan och ägnar mig lite åt datorn. Hinner pendla mellan någon slags nej varför gör jag så här jag kan lika gärna bara dö och typ nä nu går jag upp, skaffar ett liv och bara kör några gånger innan jag tar en slags mellanväg, det vill säga går upp ur sängen, tar på mig mjukiskläder och gör kaffe. Klockan börjar närma sig fyra och jag sitter nu alltså vid matbordet och tittar ut genom fönstret, fortfarande med det jävla kaffet. Det är väl okej. Men medan jag sitter här hinner jag tänka jag håller på att fucka upp mitt liv på ett oåterkalleligt sätt. Blir så jävla nervös av den tanken, varför sitter jag bara här, varför kan jag inte gå upp i tid och gå till skolan??? Varför kan jag inte känna entusiasm för att leva ett liv? Varför går all kraft åt till att överleva istället för att leva? Kuk!

När jag hamnar i det här ganska sketna läget brukar jag visualisera ett vägsjäl. Den ena vägen är produktiv, och betyder oftast att jag bör rycka upp mig, ta en dusch kanske, gå hemifrån och göra något ute i den riktiga världen. Den andra vägen är destruktiv och betyder oftast att sitta kvar här på min ledsna röv och se löven falla där ute, se hur det blir mörkt och till slut när kvällen kommer gå till nån bar och supa. Jag väljer oftast den senare vägen. Hjärnan är ju proffs på att få det uppfuckade alternativet att verka både sunt och vettigt. Lite som den inre alkisen som jag skrev om för en tid sedan. Istället för att tänka något i stil med förmodligen är det bättre för mig att gå hemifrån, träffa folk, inte sumpa min utbildning och dessutom få lite frisk luft så lyckas hjärnan omvandla den sopiga vägen till något bra, ungefär nu mår jag ju uppenbarligen inte bra, då är det bäst att ta hand om mig själv. Jag stannar här och bäddar ner mig, kanske tittar på någon serie. Sen när jag har samlat kraft ska jag göra något. Kanske träffa några vänner. Kanske gå till någon bar, det är bra att komma ut lite. Det är helt fascinerande hur man kan bli så vilseledd av sin egen hjärna!

Min terapeut har försett mig med ett verktyg för att trots hjärnans smusslande lyckas identifiera den sunda vägen att gå. Det är en riktig gammal psykologiklassiker. Det gäller nämligen att visualisera sig själv som litet barn. Hur var jag då? Vad ville jag då? Hur ville jag bli tröstad när jag inte mådde bra? Det är inte så lätt, men det kan hjälpa att ta till en bild. Så här formulerade sig min terra: Välj ut en bild på dig själv när du är fyra-fem år. Lägg den i plånboken. När du känner dig ledsen och inte vet var du ska ta vägen - titta på bilden och fråga dig själv "Vad vill DU göra idag?" Första gången hon sa det blev jag nästan full i skratt. Föreställde mig hur jag skulle göra detta och min syniska sida sedan skulle tvinga mig att garva och tända en cigg typ. Men till min stora lycka är det omöjligt att köra över sig själv som femåring utan att drabbas av enormt dåligt samvete. Det betyder att man inte har något annat att göra än att lyda.

Ens nutida jag tänker: Nu mår jag skit. Jag hatar mig själv. Nu ska jag ligga här och ruttna och klösa sönder huden på mina armar och ben, sen ska jag bli så jävla pangfull och sen ska jag ta livet av mig. Sen kollar man på bilden på sig själv som litet barn och tänker, vad vill DU göra idag? Barnet svarar: Jag vill gråta ut hos någon jag litar på och bli tröstad. Jag vill ha en kram och jag vill ha något gott att äta. Sen vill jag gå ut i solen och leka. Jag vill vara glad och ha det bra. Fattar ni?! Det är helt enkelt inte så troligt att ens femåriga jag ska svara: Jag vill ta en lina koks medan nått cp som jag hatar knullar mig i röven. Det är otänkbart! Och du kan inte göra annat än att lyda. Min bild som jag använder mig av är ett pass från när jag var fem år. Jag ser arg ut bitsk ut på bilden. Som att jag verkligen inte ville bli fotograferad. Att bli fotograferad var nämligen bara en skittråkig distraktion från mitt riktiga liv, som bestod av att leka leka leka leka sova. Av skäl som ni säkert förstår har jag suddat ut mitt namn och personnummer. Och bilden. Men ni fattar.


Nu ska jag låta mitt femåriga jag ta mig i handen och leda mig ut på en promenad. Kram på er.
/WERKIN' GIRL

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar