2013-10-01

Att acceptera sitt "öde"

Hallå eller

Ni 16 pers som läser detta kanske vill ha uppföljning på hur det gick när jag träffade en psykiatriker förra veckan? Det kan ni få!

Såhär: Åkte dit helt yr och skakis. På psykmottagningarna jag varit på tidigare har det varit stora väntrum innehållande få patienter (hur de nu får ihop detta med ersättningssystemen, det förstår jag inte) som inte sett särskilt psykiga ut. Brukade ägna mig åt den härliga leken "gissa diagnos". Påfallande många på de fina psykställena hade säkert fina psykiatriska diagnoser, typ anorexia och GAD (=generaliserat ångestsyndrom, så posh!) eftersom det inte gick att gissa vad de hade. På denna nya psykmottagning var det mera tydligt. Den kliniska blicken behövde liksom inte vara så uppövad. I väntrummet satt en snyggt klädd lady och talade ljudlöst med någon eller några som inte fanns. En stor kvinna med två barn i foppatofflor (HATAR att man ska göra nån nedvärderande jävla klassanalys baserat på ett par skor men det säger ändå något om hur relaxed man är inför att träffa en doktor) hasade omkring i väntrummet. En man med utländskt påbrå stod vid receptionen och krävde att få träffa en psykolog akut. Den inre ohälsan satt liksom på utsidan här. Behöver jag säga att detta låg i söderort?

Och där satt jag, med glittrigt smink och kände mig som ett miffigt miffo. En tunn och snäll AT-läkare kom och hämtade mig och vi gick ihop till rummet där en specialist i psykiatri satt och väntade med 25 års erfarenhet av miffon som mig.

Jag brukar ofta ljuga, eller iaf putsa sanningen lite i möte med psykiatriker och annan vårdpersonal. Men nu bestämde jag mig för att vara HELT ärlig. Det är läskigt. I en å en halv timme satt vi och talade om mina depressioner (som jag mest tänkt var en lång depression som aldrig gick över), ångest, självskadebeteende, alkohol med mera med mera. Syftet med konsultationen var att min snälla allmänläkare skulle få en s k second opinion innan han höjde min Venlafaxindos (eftersom man kan balla ur och bli manisk av det om man har bipolära tendenser som han tyckte att jag hade -  något som jag absolut inte ville kännas vid).

Det visade sig att allmänläkaren hade fog för sin oro. Även psykiatrikern tyckte att detta lät som bipolär sjukdom, om än en mild variant. Hans förslag: höj venlafaxindosen så att du blir glad + sätt in ergenyl så att du inte svänger så mycket i humöret.

Detta är alltså tredje gången jag får diagnosen bipolär. Jag har inte accepterat det utan förklarat bort det med att de andra läkarna har varit oprofessionella eller manipulerat mina svar, eller att jag bara svarat inadekvat på de medicinerna som satts in. Jag vet inte vad jag ska göra faktiskt. Denna gången gav läkarna ett klokt och bra intryck. Litar på dem. Men detta måste va fel??? BIPOLÄR?????


NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJ

/Queen Of The Najt

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar