2013-09-29

Lycka och olycka

Jag konfronterades idag med ett beteende eller snarare ett tankesätt som jag har. Jag såg detta träd: 


Så otroligt vackert. Höst i toppen och så sommar längst ner. Omedelbart ville jag cutta upp handlederna. Inte ofta man slås av naturen och att den är grym och cool (när jag var yngre tyckte jag att naturen var ofräsch?) men när man gör det är det väldigt slående. Något som händer mig från och till är att när jag ser något vackert men som kommer att försvinna så vill jag omedelbart mosas och dö. Det kan vara typ ett träd, en härlig stund med vänner eller nåt annat som är bra. Direkt får jag en impuls att kasta mig ut från ett stup (inte så många stup där jag bor men ändå).

Inte bara när jag ser något vackert utan när man är i en situation som är härlig och fin. Då blir jag akut olycklig och önskar fina aldrig hade hänt. Det blir så bra att det är outhärdligt. Vet inte om det är nån grej med att jag inte unnar mig lite lycka. Men så fort jag är riktigt lycklig så blir jag omedelbart riktigt olycklig. Är det så banalt att jag blir olycklig för att det lyckliga tar slut kanske? Eller för att mitt känsloliv är så taffligt och diffust att jag inte kan skilja på lycka och olycka? Vem vet men störigt är det. 

/QotN 

4 kommentarer:

  1. jag blir helt tom när jag blir glad. förut kunde jag få ångestexplosion och bli så sorgsen att det kändes som min kropp skulle pulvriseras. men nu kan jag inte ens känna någonting. spekulerar kring samma orsaker som du

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men vad fan är det som händer? Är det bara denna simpla förgänglighet? Ibland tänker jag att det är därför man håller på och deppar. Det är ett sätt att lura sin otacksamma separationsångestiga hjärna. Om man gör sitt liv så sopigt som möjligt och hela tiden fantiserar om att dö så känns det inte lika surt när det väl händer?

      Radera
    2. Två exempel: klyschigt nog blir jag alltid uppfylld av livet och glädjen och kärleken när jag ser Håkan live. Tvekade därför inför att se honom på popaganda i somras för jag visste att min hjärna skulle blottas för detta ljuvliga och att jag skulle bli galen av sorg efteråt. Inte för att konserten var slut eller så. Utan för att man KAN känna extas och samhörighet typ? Så svårt att beskriva.

      2. För några år sen var det den vackraste vackraste sensommardagen. Det var helt magiskt. Jag cyklade runt och tanken på att jag var vid liv var helt svindlande. Det var så otroligt! Hur kan det vara såhär? Strax efteråt cyklade jag med slutna ögon ut i rondellen vid roslagstull. Det var för fint på något sätt.

      Skönt att jag inte är ensam! Vad menar du med att du inte känner nånting? Ingen glädje heller? Massa kramar!!

      Radera
    3. undrar om det e ett vanligt fenomen detta.
      det med håkan-konserten (gillar också håkan); känner igen mig, det med att man över huvud taget KAN känna extas o samhörighet som du skrev, jag blir(blev) också sorgsen av det, det e konstigt med det är någonting med det som e jävligt brainfuck och man pallar inte med det så man får värsta ångestatacken och sånt.
      ...fast! som jag skrev, det har gått över, det med känsloexplosioner. vad jag menar med att jag är tom är typ...
      när det blir ett fint moment och lugn/lyckokänslor kommer krypande bak i hjärnan, så vips - jag stannar i ett halvt leende och bara stirrar ut i intet, jag är helt lugn och i princip känslomässigt neutral. "mitt medvetande är det enda som någonsin kommer vara riktigt verkligt och närvarande, det enda som varar", tänker jag...och är..tom. kind of. det är både jobbigt och skönt.
      kram på dig med du!

      Radera