2013-09-28

Att vara sexigt galen

Den gångna sommaren har jag lyssnat mycket på Lana del Rey. Det finns nånting i den drömska rösten och de flykt/beroende-romantiserande texterna som passar en vemodig ung själ. Och jag älskar hennes utseende! Som en 50-tals gudinna, ståtlig med långt hår och fluffiga asymmetriska läppar. Dock, om man ställer hennes sjungna vemod jämte Britneys urspårning så känns det här upphöjda svårmodet inte särskilt djuplodande utan bara... extremt falskt.



Precis som föregående talare har jag en fascination för Britney. Hon har passerat alla de gränser som Lana del Rey håller sig inom. Lana tappar ger sken av att ha tappat kontrollen, men bara inom de ramar hon själv satt upp. Britney har bara tappat det. Det finns inget glammigt eller tjusigt svårmodigt i Britney. Medan Lana är cigg, självmord i retroklänningar och (fiktiva) relationer med för gamla män i snygga videor är Britney en riktig loonie. Hon är avrakat hår, vredesutbrott och + 25 kilo. Hon ballade ur på riktigt. Jag hatar den glorifiering av självpåtaget utanförskap som Lana försöker göra till sin nisch. För henne är det bara estetik. Britney kämpar och kämpar men det är fortfarande något skevt och skört över henne, trots att det var flera år sen den ursprungliga urballningen. Det känns provocerande att Lana försöker profitera på depression och meningslöshet när hon utstrålar total kontroll på läget. Man tror att ska vara tvärt om men; Lana är yta men Britney är riktigt otäckt kladdigt bråddjup.



Om ni vill se något härligt: kolla MTV-dokumentären som Britney och K-Fed spelade in under en turné när de blev kära. Hela dokumentären finns på youtube. Lilla Britney. Hon försökte och försökte.

Kram /QotN

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar